Jag klarar det

Jag saknar min fd. pojkvän varje dag. Han var min bäste vän och verkligen ett stort stöd i mitt liv, inte bara för viktnedgång utan för allt. Han hjälpte mig, stötte mig. Han var hos mig. Han var min enda trygghet i livet. Sen en dag sa det poff! och han var borta. Tydligen var det roligare att vara ihop med en av hans kompisar.

Och jag saknar att bo i en egen lägenhet. Varje dag påminns jag om hur mycket jag inte vill bo här, i en källare hos min mamma. Det är fuktigt, vått, rått. Jag vaknar med halsont varje morgon på grund av klimatet. Jag hatar varje sekund som jag måste bo här och jag tappar mer och mer suget till att göra något alls när jag vet att det är det här jag har att komma "hem" till.

Kanske klarar jag inte alls av att gå ned i vikt. Kanske är det onödigt att ens försöka ... ? När jag inte ens finner motivation till att städa, duscha eller tvätta kanske prioriteringarna borde ligga på annat håll. Just nu känns det inte som att det går så bra. Och jag vet inte vad jag vill. Om jag vill. Eller hur jag ska nå dit.

... på grund av personliga problem. Psyket känns tungt och motivationen är som bortsprungen. Helst hade jag velat frossa i choklad, chips och nötter. Men nej. Ska försöka ändå.

Idag har jag ätit bacon-och köttfärsgratäng med tomater, och sedan även lax med tomater och ägg :)
Jag trotsade även alla mina element och gav mig och sprang ikväll. Som synes tog det emot lite, men jag tog mig runt ändå.



Imorgon ska jag göra massa kyckling! Jag älskar kyckling ... det är nog det godaste köttet, trots allt.

Idag är det söndag och illamåendet var borta under en tid, men så fort jag åt några tuggor så kom det åter. Konstigt och lite intressant.

Söndag = vilodag för mig, så idag har benen fått vila. Imorgon däremot är det full rulle igen :) Då ska jag springa, om andan faller på. Jag försöker att inte tvinga mig själv till att göra det för då blir det bara tråkigt. Känner jag inte för det, så blir det promenad istället. Simple as that :P

Tänkte även skriva lite om vad mitt första "mål" är med min viktnedgång. Eftersom jag mår väldigt dåligt av att väga mig (ja, att väga sig är ju givetvis det bästa) så går jag mer på storlekar på kläder. Detta är givetvis ett mindre precist mål än vad vikt eller mått är, men det är ändå något.
Idag drar jag storlek 50 (!) i byxor. 50! Kan ni förstå?! 50 ... det är liksom ... 50 ...
Mitt första  mål är att ha storlek 48 i byxor (tröjor har jag XL eller typ 44). Jag vet inte när jag kommer att uppnå detta mål, alls. Men förhoppningsvis inom ett par månader. Minst fyra av fem provade byxor i storlek 48 ska sitta bra innan målet kan anses vara uppfyllt. Om detta fungerar bra så kommer jag göra likadant med storlek 46 och 44 (räknar med att det är sådär 20 kilo dit, vilket borde innebära att det tar cirka 20 veckor om man går ned ett kilo i veckan = början av januari) . Efter det kommer jag förhoppningsvis kunna väga mig och därefter följa min viktnedgång på riktigt.

... förutom det ständiga illamåendet då.
Idag har jag hittills lyckats få i mig en portion sallad.

I övrigt har jag idag gått en promenad på 5,84 km (60 min). Känns bra! På något konstigt sätt jag är även sugen (?!) på att springa en sväng ... men det får nog vänta tills imorgon, faktiskt. Spara på benhinnorna lite :)

Idag köpte jag även ett par skor (en av få delar av modet som man kan ta del av som överviktig):



Vad tycks? :)

Fredagar har för mig alltid varit dagen då man får äta chips. Chips, och gärna då med dipp till. Jag älskar chips och dipp. Ibland känns det som att det är det bästa i hela världen. Och jag saknar det redan.

Idag är det fredag och jag skulle gärna ha en skål med chips och en skål med dipp här bredvid. Men vad finns där? Inte mycket ...
Just nu känns det himla tråkigt, men egentligen kanske jag borde vara stolt? Stolt över det faktum att det inte finns några chips där. Att jag jobbar mot målet. Att jag kan stå emot. Att jag gör något åt problemet istället för att enbart klaga över det (jag klagar säkerligen en hel del ändå, men nu försöker jag åtminstone göra något åt det).

Idag har jag mått illa hela dagen :(
Har läst en del och tydligen är det vanligt att man gör det i början av LCHF så jag hoppas att det går över snart för det är himla jobbigt. Både positivt och negativt är ju dock att man inte äter så mycket ... fast aldrig kul att må dåligt förstås.

Nej, det får nog bli en promenad istället för de där chipsen.

... genom att springa 3km precis! Jag trodde nog inte att jag skulle orka så långt, men det här var verkligen nytändning. Nu är siktet att springa 3km under 20 min :)

Dagens tid blev 20:35 och så här såg kurvan ut:



Nu är jag taggad inför nästa löprunda :) Den lär dock dröja då jag tidigare har haft problem med mina benhinnor och inte vill få det igen ... :(

... kan det vara det ökade intaget av fett ... ? Det är den mest logiska förklaringen. Kanske även att jag äter mindre än förut, men inte jättemycket mindre. Och i sådana fall så borde man må jätteilla när man går på t ex Nutrilett, vilket jag inte kan minnas att jag gjorde.

Idag har jag lagat fyllda köttfärsbiffar med ugnsgratinerade grönsaker. Inte för att det var äckligt över huvud taget, men bara tanken på att äta det igen får mig att vilja spy. Illamående, som sagt. Till kvällsmat åt jag stekt kyckling med isbergssallad, ruccola, spenat och lite bearnaisesås :)

Träning har det givetvis också blivit :D En liten promenad, och snart blir det en lite längre. DOCK har min iPod gått sönder, till min stora sorg :'(

Idag har jag ätit både kyckling och lax - det är fina grejer det! Dock lite dyra ... :P

Hur som helst så har jag även promenerat, dock inte så länge, men alltid något :)

Maten fungerar ganska bra ändå, men jag mår fortfarande illa :/ Vet som sagt inte vad det beror på, men idag har jag även haft ont i öronen. Konstigt, minst sagt. Det är även lite svårt att veta vad man ska äta till till exempel frukost, då alla ens vanor inte längre fungerar. Imorgon ska jag göra pepparbiffar i alla fall, troligen med någon sås till (helt sjukt att t ex bearnaise-sås inte längre är förbjudet!).

Hur går det för er?

Ja, jag mår illa just nu. Jag är även yr, har ont i huvudet och halsen och vet inte om det är en förkylning/sjukdom eller om yrseln, illamåendet och huvudvärken kan härledas till min nya kost.

Idag har jag hur som helst haft en helt okej dag. Tisdagen inleddes med ägg och bacon till frukost, följt av dagens träningspass på Nike+ (ett kort sådant som innefattade lite, lite löpning). Sedan var det dags för lunch och då stod lax med ost och grönsaker på menyn. Mycket gott!
Till kvällsmat blev det kyckling med en sås bestående av fetaost och ädelost, samt grönsaker. Även detta var gott.
Nu har jag precis kommit hem från en 4,5 km lång promenad, och ska nu göra ... ingenting! Typ, duscha och så. Måla lite. Prata i telefon.

Måndag idag. Första dagen idag. Jag är igång!

Dagen inleddes med att jag sov ut för första gången på väldigt många veckor. Jag liksom, tänkte att jag fick det. Vaknade i alla fall klockan 10, vilket är exakt en timme senare än vad jag borde gått upp och 4 timmar senare än vad jag brukar gå upp.
Jag lagade min första LCHF-frukost: ägg och bacon. Givetvis var det gott, men det kändes lite konstigt att äta det till frukost. Till det drack jag te från Öland med grädde i (det känns verkligen konstigt att dricka grädde i te! Grädde har man ju alltid hört att man ska akta sig för ...).
Efter det städade och diskade jag. Nu är det fint här. Sedan bar det av på promenad (mina 15 minuter med Nike+, dessvärre råkade jag stänga av iPoden innan den hann spara träningen, så jag får gå den en gång till sen).

Just nu håller jag på att laga "Lax med ost". Det är en himla massa grädde i den rätten, kan jag tala om. Men nu följer jag LCHF och ser vart det bär, men det känns ju rent spontant som att man kommer gå upp en HEL del. Vi får se!



Update 18:48:
Det blev lax även till kvällsmat :)
Kom precis hem från min 45 minuters promenad, precis som det var inplanerat.

Uhh, det börjar kännas nu!
Idag har som synes skapat veckans matsedel samt träningsschema. Jag vet inte hur länge jag kommer orka vara så här organiserad, men det känns ändå bra att ha en översikt över vad som komma skall.

Hur känns det då?
Det känns ganska bra faktiskt. Jag är rädd, dock. Rädd för att jag inte kommer orka, rädd för att det kommer bli hemskt, rädd för att jag inte kommer klara det ...
Men samtidigt är jag förhoppningsfull. Jag försöker att se det ur en positiv synvinkel: det är inte ett superhårt schema. Lite uppoffringar får man vara beredd på. Men ändå ligger den där osäkerheten över mig som en tjock dimma. Hur kommer det egentligen gå? Det känns inte som att jag kommer kunna sova inatt. På den nivån ligger det. Det känns att det är något på gång.

Så, hej då my precious chips. Hej då min dipp. Hej då choklad, pizza, tacos och mycket annat som jag gillar.
Hej LCHF! Hej motion, grönsaker, fett och framgång. Hej mitt nya liv.

Nedan följer en överblick över mitt preliminära träningsschema:

Måndag:
15 min promenad (Nike+)
45 min promenad

Tisdag
Gå 5 min, springa 1 min, gå 5 min (Nike+)
45 min promenad

Onsdag
15 min promenad (Nike+)

Torsdag
Gå 5 min, springa 1 min, gå 5 min (Nike+)
25 min promenad

Fredag
15 min promenad (Nike+)
25 min promenad

Lördag
Gå 5 min, springa 1 min, gå 5 min (Nike+)
45 min promenad

Söndag
Vila

Måndag
Frukost: Ägg och bacon (1,5 g kolhydrater)
Lunch: Lax med ost (7 g kolhydrater)
Kvällsmat: Wivecas ugnsgurka (5 g kolhydrater)
Totalt: 13,5 g kolhydrater

Tisdag
Frukost: Laxburgare med kall sås
Lunch: Fyllda köttfärsbiffar med ugnsbakade grönsaker (2+7 g kolhydrater)
Kvällsmat: Wivecas ugnsgurka (5 g kolhydrater)
Totalt: 14 + ? kolhydrater

Onsdag
Frukost: Ägg och bacon (1,5 g kolhydrater)
Lunch: Lax med ost (7 h kolhydrater)
Kvällsmat: Wivecas ugnsgurka (5 g kolhydrater)
Totalt: 13,5 g kolhydrater

Torsdag
Frukost: Laxburgare med kall sås
Lunch: Lax med ost (7 g kolhydrater)
Kvällsmat: Wivecas ugnsgurka (5 g kolhydrater)
Totalt: 12 + ? kolhydrater

Fredag
Frukost: ägg och bacon (1,5 g kolhydrater)
Lunch: Fyllda köttfärsbiffar med ugnsbakade grönsaker (2+7 g kolhydrater)
Kvällsmat: Laxburgare med kall sås
Totalt: 10,5 + ? kolhydrater

Lördag
Frukost: Omelett med skinka
Lunch: Lax med ost (7 g kolhydrater)
Kvällsmat: Laxburgare med kall sås
Totalt: 7 + ? kolhydrater

Söndag
Frukost: Omelett med skinka
Lunch: Fyllda köttfärsbiffar med ugnsbakade grönsaker (2+7 g kolhydrater)
Kvällsmat: Ägg och bacon (1,5 g kolhydrater)
Totalt: 10,5 + ? g kolhydrater

Inköpslistan:
280 gram bacon
20 ägg
Smör
9 dl vispgrädde
2 dl creme fraiche
600 g laxfilé
400 gram gräslöksost
1 kruka gräslök
Broccoli
500 gram blandfärs
8 skivor bacon
Klippt persilja
Gul lök
2 fänkål
Grön paprika
Röd paprika
300 g squash
2 citroner
3 gurkor
2 dl Västerbottenost
Skinka
Dill
4 laxburgare

LCHF är akronym för "Low Carb/High Fat" (lite kolhydrater/mycket fett, för att göra en snabb översättning).

Som namnet antyder går det alltså ut på att dra ned på kolhydraterna i kosten och öka på fettet. "Varför då?" är kanske en befogad fråga. Svaret blir att kolhydrater snabbt omvandlas till glukos vilket höjer insulinvärdet i blodet vilket i sin tur även gör att kärl och vävnader skadas. Enligt Annika Dahlqvist ska man bli både friskare, smalare och må bättre av denna kost.

I praktiken innebär detta att man äter mycket av:

• Animaliska och ekologiska produkter (mejeriprodukter såsom mjölk, filmjölk, ost, fetaost, smör, majonäs osv.
• Alla typer av kött: kyckling, fisk, fläsk, nöt osv.
• Grönsaker som växer ovan jord (dessa innehåller färre kolhydrater)
• Ekologiskt odlade ägg (de innehåller mer omega 3 än de som inte är ekologiskt odlade)

En tumregel kan vara att inte äta födoämnen som innehåller mer än 5 gram kolhydrater per 100 gram.

Vidare innebär det att man bör undvika:

• Majsprodukter
• Korv och charkprodukter
• Margarin
• RIs, potatis, pasta
• Bröd

Har du någon information om LCHF, egna erfarenheter, frågor eller bara tankar? Delge dem gärna nedan.

Texten uppdateras löpande.

Idag är jag galet trött. Efter en mycket lång dag på jobbet igår följde släktkalas, och sedan stupade jag direkt i säng. Och när jag vaknade åtta timmar senare, då var jag totalt borta. Huvudet var tungt som en sten och det känns fortfarande inte som att jag har vaknat. På jobbet återgick det mesta till sitt normala tempo vilket givetvis uppskattades av oss alla då början av veckan var ganska hemskt.

Idag har jag läst på mer om LCHF och försått lite mer vad det går ut på:
- Högst 20 gram kolhydrater/dag
- Inte produkter med mer än 5gram kolhydrater per 100 gram (som jämförelse så kollade jag på det bröd jag äter till frukost, och där är det 41 gram per 100 gram!)

I övrigt har jag inte gjort något mer. Tog en promenad nyss, och nu åt jag en banan. Interesting? Maybe.
Nu återstår två dagar på jobbet, sen är det tack och adjö. Efter det är det två dagar tills det är måndag och då startar jag med LCHF och även mitt 12 veckor långa program hos Nike+ (jag valde det som heter "Walk to run" eftersom jag inte är så tränad). Spännande!

I övrigt har jag skapat två nya grejer i menyn till höger - kost och träning. Det känns att det är på gång nu :)

... ja, det är sant. Jag hatar verkligen mat. Jag hatar att jag inte kan stå emot, att jag gillar det så mycket och att jag ... har känslor ... för ... mat. Det är ju inte utan att man stundtals önskar att man slapp äta helt, och kunde leva på några roliga fruktera hela livet, eller något.

Mitt liv är verkligen svart på vitt: antingen banta fullt ut, eller frossa fullt ut. Sådan beteende får givetvs sina konsekvenser för hälsan då man onekligen inte orkar banta fullt ut 365 dagar om året. När jag väl börjar göra något, t ex banta, så är det svårt för mig att inte göra det "för mycket". Dock kan ju detta vara både en bra och en dålig egenskap: det gör att man klarar nästan allt. Jag har denna instinkt att tacka för mina betyg, min utbildning och mina kunskaper. Men jag har även den att tacka för andra saker, som kanske inte anses vara lika positiva.

När jag väl bantar vill jag inte äta alls. Jag känner ett starkt hat inför hela ätandet och vill ignorera matens existens: det är jobbigt att inte få äta vad man vill, i vilka mängder man vill och när man vill. Det är så illa att jag alltså hellre inte skulle äta alls. Svart eller vitt. Frossa eller svälta.

Jag kommer ihåg en gång när en kompis berättade att hon brukade spy efter måltider. Jag fick lite panik. Vad skulle jag göra? Det enda jag kunde komma på var att tvinga henne att gå till skolsköterskan. Skolsköterskan tyckte att det var klokt. Vad jag inte sa till min kompis, var att jag försökte gå ned i vikt vid samma tid (på vanligt vis), men avbröt hela grejen för att fullt ut kunna stödja henne i hennes sjukdom. Det gick helt enkelt inte att fokusera på två så olika saker samtidigt. Vad säger det om mig? Troligen att jag endast kan fokusera på en eller några få saker samtidigt, för jag måste fokusera så mycket på de saker som jag väljer att fokusera på, så att säga.

I skrivande stund är det en vecka och dryga fyra timmar kvar tills jag påbörjar min stora resa. Idag har jag läst på LCHF för att få en bild om vad det egentligen är, och det ser lovande ut.

Har även varit ute på en promenad på 5 kilometer. Känns bra att komma igång lite igen :)
I övrigt är det svårt att skriva på tangentbordet med nymålade naglar. Jag är besatt av fransk manikyr och gör det så fort någon nagel börjar se undermålig ut. Imorgon är det måndag och då påbörjar jag min sista jobbvecka. Det ska bli skönt, men givetvis är det lite blandade känslor även inför detta.

Idag investerade jag i en ny pryl, för jag är besatt av prylar. Jag har länge trånat efter en iPhone men pga. ekonomiska begränsningar känns den väldigt avlägsen. Idag hittade jag något som temporärt kan stilla mig längtan: Nike+ Ipod.

Vad är nu detta då? Jo, det är en liten grej man sätter fast på sin iPod och sedan en liten grej man sätter fast på sin sko. Sedan ger man sig ut på en promenad eller löprunda, och iPoden håller koll på hur långt man har sprungit/gått, hur länge och hur många kalorier detta har resulterat i (ja, just kaloriförbränningen är som vanligt en ren uppskattning förvisso, men man får ställa in sin vikt så lite sanning ligger det väl i det trots allt). Har som sagt precis köpt prylen i fråga men mitt första intryck är riktigt bra och det var roligt att se hur långt man gick och så vidare. Dessutom sparar iPoden ens "rekord" på olika distanser, t ex 1 km och 5 km. Man kan även välja olika program, t ex en viss sträcka, en viss tid eller en visst antal kalorier som ska förbrännas.

Och det slutar inte där. När man kommer hem kan man koppla in sin lilla iPod i datorn och synkronisera mot Nike's hemsida och då får man upp statistik, diagram osv. över sin tur. Det kan se ut ungefär så här:



Som synes kan man sedan visa andra hur långt man har sprungit/gått och hur snabbt det har gått, och man kan även skapa "grupper" och utmana varandra. Riktigt motiverande, med andra ord! Jag vågar redan nu rekommendera denna produkt, men jag lär ju återkomma till den då träning kommer vara en stor del av min resa.

Nike+ iPod kostar cirka 300 kronor och passar till iPod Nano (alla generationer) och iPod Touch (andra generationen, ej första). Det man behöver är som sagt en iPod av fungerande kaliber och sedan är man ready to go. Man behöver inte ha Nike+-skor även om detta rekommenderas av tillverkarna, man kan lika väl fästa dem på annat vis på sina vanliga skor.

Köp, köp!

Det finns många saker som man som överviktig ständigt oroar sig för. Tanken på att en dag slippa dessa orosmoment är onekligen svindlande, och personligen så undrar jar faktiskt VAD jag skulle oroa mig för om jag inte behövde oroa mig för saker som har med vikt och utseende att göra.

Kläder är ett bra exempel på en sak som för en smal människa är roligt, men som för en överviktig är ett helvete. Det är inte roligt någonstans och jag brukar mest roffa åt mig första bästa som passar utan att egentligen varken reflektera över hur det ser ut eller om det egentligen är något jag vill ha ("hey, det passade ju någorlunda ..."). Det är egentligen inte bara att köpa kläder som är hemskt. En sådan vital sak som arbetskläder kan även det orsaka en och annan sömnlös natt. Jag kommer ihåg en gång när jag skulle börja ett jobb som jag visste skulle innebära arbetskläder. Jag oroade mig inte för arbetskamraterna, arbetet eller något annat. Jag oroade mig enbart för arbetskläderna. Och oron var sannerligen befogad. Alla vi som skulle börja nya fick stå i samma rum och prova ut vilken storlek vi skulle ha. Gissa om största gick på? Svar nej. Gissa hur pinsamt det var? Jag ville dö och aldrig uppstå igen.

Att flyga flygplan och oroa sig för att man inte får plats i stolen eller att inte säkerhetsbältet går runt. Okej, då måste man vara rätt stor. Men ändå. När man ligger och oroar sig nattetid så målar man upp de mest hemska och överdrivna situationer man kan komma på. Rätt sjukt egentligen, men säkerligen sant för fler än jag. Efter som åtminstone jag undviker att ens se på min egen kropp är det faktiskt ganska svårt att veta exakt hur stor man är och var ens, ehm, "begränsningar" ligger.

Foton över huvud taget. Jag hatar kameror. Så fort jag ser att någon har med sig en kamera eller tar fram en kamera så börjar ångesten krypa sig på. Jag vill verkligen inte vara med på bild, jag vill inte att det ska bevaras för framtiden hur tjock jag är, och så vidare ... Klassfoton i skolan var även de en pina, framförallt för de stackare som fick SITTA ned (man ser ju nästan alltid större ut när man sitter ned, och det gäller såklart både smala och tjocka människor).

Att bli hånad för sin vikt eller att på stan höra att folk kallar en för "tjockis" eller liknande. Även om man själv vet att man är tjock så är det såklart inte roligt att få höra det av andra - man vet ju det så väl själv och man blir ständigt påmind, andra behöver inte förstärka känslan av att man ser ut som man gör. Egentligen är det jobbigt om andra ens tar upp ens vikt eller vikt och bantning över huvud taget, man (jag) tar det ändå alltid personligt och bara antar att de tar upp det på grund av att jag ser ut som jag gör. Det känns helt enkelt som att man SKA vara aktiv bantande om man är överviktig.


Har ni något speciellt som ni oroar för?

I perioder i mitt liv har jag varit hyfsad smal. Aldrig supersmal, kanske aldrig ens "smal" enligt de flesta. Men ändå helt okej smal. Och jag kan inte minnas att jag, under några omständigheter, har mått bättre än vad jag gjorde då. Och då ska man ändå ha med i beräkningen att jag kanske då vägde 72-76 kg till mina 170 cm, alltså inte alls supersmalt. Men det räckte tydligen.

Idag gick jag på stan och jag blir alltid lika ledsen av att göra detta. På något sätt blir det så himla uppenbart att jag är allt annat än vad jag egentligen vill vara. Jag vill springa runt i affärerna och prova kläder, köpa jeans som jag vill ha för att de sitter bra (inte för att de är de enda som går på) och faktiskt använda speglarna som de hemska provrummen faktiskt är utrustade med. Om jag avslöjade alla "knep" jag har utvecklat under åren för att slippa se/konfronteras med min egen kropp så skulle säkerligen en och annan psykolog förundras. Kanske är dessa "knep" av intresse för er bloggläsare? Jag känner inte att jag egentligen måste hålla tillbaka på något då jag bloggar anonymt.

Jag har en dröm om ett par jeans. De är snygga. De sitter bra. De har en bra storlek (31-32?) och jag köper dem med glädje. Det spelar nästan ingen roll hur mycket de kostar så länge de är i rätt storlek och har rätt passform. En dag kanske jag får köpa dem. Men just nu är de långt borta.

För att lyckas med saker tror jag att mål är ett bra hjälpmedel och jag har svårt att se hur man egentligen ska veta när man klarar saker om man inte har mål att stämma av med. Detta gör i förlängningen att man kan känna att man "aldrig klarar saker" och att man bara misslyckas. Sätter man istället upp konkreta och lagom svåra mål för sig själv som man sedan försöker uppnå så kommer man märka att man visst klarar saker - och kan då vara stolt.

Vad utmärker ett bra mål?
Jag tycker att följande kriterier kan utmärker ett:

 Det är konkret och mätbart
"Jag ska bli gladare" eller "Jag ska bli smalare" är typexempel på mål som inte är direkt mätbara. Det är svårt att kanske komma ihåg hur glad man var innan man började jobba för att bli gladare, och därför är det svårt att veta när man egentligen har klarat av att bli gladare. Att bli smalare är också det ett exempel som kan vara högst relativt. Smalare blir man ju så fort man går ned ett hekto, och därför är målet lätt att uppnå men svårt att definiera när man har klarat av. Ett bra mål går att besvara med "ja" eller "nej" på frågan om det är uppnått eller ej. Måste man dra till med ett "nja" eller "kanske" så har det inte varit ett konkret och mätbart mål = svårt att veta när man har klarat av det.

Det är lagom svårt att uppnå
En svår sak med att sätta upp mål är givetvis att man inte vet var man ska lägga ribban. Att sätta alldeles för svåra mål är inte bra då motivationen tenderar att sina när man kollar på det berg som målet i fråga närmast kan liknas vid. Att å andra sidan sätta ett för enkelt mål gör istället ofta att man "slappnar" och kanske helt glömmer av att man har ett mål att jobba mot. Bäst är troligen att välja mål som inte känns FÖR jobbiga, men som ändå känns lagom utmanande - och inte för långt borta och svåruppnådda. Svår balans, som sagt. Det kan även vara bra att dela upp sina mål i långsikta mål och kortsiktiga mål: ett kortsiktigt mål kan t ex vara att gå ned 1 kg denna vecka, och ett långsiktigt att gå ned 20 kg på fyra månader (jämför med om man endast skulle ha det där målet på 20 kg).

Det känns motiverande och roligt
Att sätta upp mål för sig själv som man nästan spyr av blotta tanken är inget bra mål och med största sannolikhet kommer man inte klara det då man inte lägger ned sin själ i att lyckas. Ett bra mål vänder man istället till något som känns motiverande och roligt.

Ja, det var lite tankar om mål. Mina mål till höger behöver nog slipas lite på. Det är lätt att predika om hur man ska göra saker, och svårare att leva upp till det själv. Men jag jobbar på det.

Idag fick jag hem två böcker, däribland "Anta din viktigaste utmaning - LCHF" (Annika Dahlqvist). Jag har ännu inte börjat läsa i den, men innan jag antar MIN utmaning ska jag ha läst denna - jag ska nämligen se vad LCHF går för. Man kan inte mer än att prova och se hur det går och vad det har för effekt.

Jag har hört lite olika saker om denna så kallade "diet" - både bra och dåliga saker. Somliga anser att man inte ska använda sig av några dieter alls, endast sunt förnuft, tallriksmodellen och "inte är förbjudet" ska tydligen räcka. Och må så vara, jag betvivlar inte alls att man kan komma långt (och även ända fram med det där berömda sunda förnuftet), men jag behöver något som bryter av. Använder jag mig av LCHF i några månader så kommer förhoppningsvis detta leda mig in i nya rutiner, och det är lite det jag vill. Men om det fungerar kan endast tiden visa, jag är öppen inför utmaningen och tar det lite som det kommer. Fungerar det så fungerar det, gör det inte det så provar jag något annat. Något ska väl fungera ändå. Det är ingen omöjlighet att gå ned i vikt, snarare tvärtom - det är nog ytterst få som av olika fysiska och medicinska skä inte KAN gå ned i vikt. Övriga saknar antingen vilja (bara för att man är överviktig betyder inte det att man är villig att göra några uppoffringar för att gå ned i vikt, och denna valfrihet respekterar åtminstone jag), självdisciplin eller en kombination.

Låt oss se vad LCHF går för!
Någon som har några erfarenheter?

Ja, senaste tiden har jag mest ägnat tid åt att få iordning bloggen. Som synes till höger så har jag skapat en dynamisk meny som fungerar ganska bra, och sen har jag ju designat om lite. Det känns bra. Vad tycker ni?

Snart tänkte jag skriva om hur jag har tänkt att gå till väga med min viktnedgång. Idag är det 14 dagar kvar. Ni hänger väl med?