Det bor mörka krafter inom mig (en vanlig tisdagskväll)
Det bor mörka krafter inom mig. De vill mig ont.
De säger till mig vad jag ska göra utan att tänka på konsekvenserna eller långsiktiga mål.
Jag tänker "Jag måste bli smal. Jag måste bli smal. Jag måste bli smal. Och därmed lycklig."
Sekunden senare tänker jag "I morgon. I morgon blir det åka av. I morgon tar jag tag i livet. Från och med i morgon ska jag inte äta godis eller chips eller något annat onyttigt på ett helt år. Minst."
Sekunden senare kommer glädjeruset.
---
Det här är min sista dag som megatjock och totalt olycklig, tänker jag, för imorgon, då blir det minsann förändring.
Lite panik drabbar mig. Hur spenderar jag bäst de sista timmarna innan jag ska börja med ett nytt liv?
Logikens lagar säger att den som skriker hörs mer än den som viskar. Och sannolikhetsläran säger att den som skriker får mest genomslag för sina åsikter. Båda dessa stämmer i mitt fall.
I mitt huvud vinner den skrikande rösten nästan alltid. Den får sin vilja igenom, och sedan försöker den viskande rösten trösta efterdyningarna. Gråtandes.
En röst skriker: "ÄT! Ät allt du kan komma över."
En annan viskar: "Nej, gör det inte. Det hjälper inte."
Äta. Äta allt jag vill. En sista gång.
Glädjerus. igen.
---
Mot affären. Jag behöver ingen kvällsmat idag, jag ska ändå proppa magen full av socker, transfett och gräddfil. Jag tänker att om alla visste vad jag ska påbörja i morgon så skulle ingen se på mig och döma mig. Ingen skulle tänka "Behöver den där tjockisen verkligen äta ÄNNU mer chips?". Alla skulle förstå.
---
300 gram sourcream & onion. En påse dill-dipp. 1 paket gräddfil. En 200 grams mjölkchoklad. 1,5 liter Pepsi Max. En helt vanlig tisdagskväll.
---
Att gå igenom kassan är värst. Det känns som att folk stirrar. Dömer. Tänker. Hånskrattar. Att lägga upp den ena onyttiga varan efter den andra är en ren pina. Ibland klämmer jag in frukt och grönt i varukorgen. Inte för att jag egentligen vill ha dem, men för att det ser bättre ut.
Kassörskan slår in varorna. Jag undrar vad hon tänker. Om hon förstår - eller om hon också hånskrattar.
---
Väl hemma hinner jag knappt ta av mig kläderna innan frosseriet kan börja. Det hela är över på några timmar. Desto tommare chips-skålen blir, desto större blir ångesten inombords.
Ångesten över att det bara är några skälvande timmar kvar tills mitt nya liv ska börja. Ångesten över att detta är de sista chips jag kommer kunna frossa på riktigt länge. Ångesten över hur jag kommer misslyckas med "det nya livet", även denna gång.
---
Läggdags.
Kudden blir blöt. Tankarna flyger. Magen värker. Magen protesterar. Huvudet är förtvivlat. Varför, varför, varför?
Jag är sämst i hela världen, tänker jag för mig själv. "Verkligen sämst."
"Kan inte ens stå emot frestelsen av en chipspåse. Eller en chokladkaka. Inte ens det klarar jag, världens mest banala grej, liksom."
---
Jag vaknar. Och allt upprepar sig igen.
De säger till mig vad jag ska göra utan att tänka på konsekvenserna eller långsiktiga mål.
Jag tänker "Jag måste bli smal. Jag måste bli smal. Jag måste bli smal. Och därmed lycklig."
Sekunden senare tänker jag "I morgon. I morgon blir det åka av. I morgon tar jag tag i livet. Från och med i morgon ska jag inte äta godis eller chips eller något annat onyttigt på ett helt år. Minst."
Sekunden senare kommer glädjeruset.
---
Det här är min sista dag som megatjock och totalt olycklig, tänker jag, för imorgon, då blir det minsann förändring.
Lite panik drabbar mig. Hur spenderar jag bäst de sista timmarna innan jag ska börja med ett nytt liv?
Logikens lagar säger att den som skriker hörs mer än den som viskar. Och sannolikhetsläran säger att den som skriker får mest genomslag för sina åsikter. Båda dessa stämmer i mitt fall.
I mitt huvud vinner den skrikande rösten nästan alltid. Den får sin vilja igenom, och sedan försöker den viskande rösten trösta efterdyningarna. Gråtandes.
En röst skriker: "ÄT! Ät allt du kan komma över."
En annan viskar: "Nej, gör det inte. Det hjälper inte."
Äta. Äta allt jag vill. En sista gång.
Glädjerus. igen.
---
Mot affären. Jag behöver ingen kvällsmat idag, jag ska ändå proppa magen full av socker, transfett och gräddfil. Jag tänker att om alla visste vad jag ska påbörja i morgon så skulle ingen se på mig och döma mig. Ingen skulle tänka "Behöver den där tjockisen verkligen äta ÄNNU mer chips?". Alla skulle förstå.
---
300 gram sourcream & onion. En påse dill-dipp. 1 paket gräddfil. En 200 grams mjölkchoklad. 1,5 liter Pepsi Max. En helt vanlig tisdagskväll.
---
Att gå igenom kassan är värst. Det känns som att folk stirrar. Dömer. Tänker. Hånskrattar. Att lägga upp den ena onyttiga varan efter den andra är en ren pina. Ibland klämmer jag in frukt och grönt i varukorgen. Inte för att jag egentligen vill ha dem, men för att det ser bättre ut.
Kassörskan slår in varorna. Jag undrar vad hon tänker. Om hon förstår - eller om hon också hånskrattar.
---
Väl hemma hinner jag knappt ta av mig kläderna innan frosseriet kan börja. Det hela är över på några timmar. Desto tommare chips-skålen blir, desto större blir ångesten inombords.
Ångesten över att det bara är några skälvande timmar kvar tills mitt nya liv ska börja. Ångesten över att detta är de sista chips jag kommer kunna frossa på riktigt länge. Ångesten över hur jag kommer misslyckas med "det nya livet", även denna gång.
---
Läggdags.
Kudden blir blöt. Tankarna flyger. Magen värker. Magen protesterar. Huvudet är förtvivlat. Varför, varför, varför?
Jag är sämst i hela världen, tänker jag för mig själv. "Verkligen sämst."
"Kan inte ens stå emot frestelsen av en chipspåse. Eller en chokladkaka. Inte ens det klarar jag, världens mest banala grej, liksom."
---
Jag vaknar. Och allt upprepar sig igen.
