Jag kan inte påstå att det går bra
Kära läsare,
Ni är fina.
Jag vill göra er stolta. Skriva om min resa, om hur bra det går. Vara en inspirationskälla, förhoppningsvis hjälpa er en bit på vägen. Visa att det går. Att jag klarar det.
Men det gör jag inte. Uppenbarligen. Jag kan inte vara en förebild. Jag kan inte skriva att det går bra, för det gör det inte. Jag är fast i helvetet på jorden och jag vet inte vad som skule få mig ur det. Jag vet faktiskt inte. Och vissa dagar så har jag ingen energi att bry mig, något jag är den första att erkänna.
Men, för i helvete. Jag är 22 år. 22 år. Inte ska väl hela livet gå förlorat till fördel för en påse chips? Eller en chokladkaka?
Det finns förmodligen så mycket mer där ute. Så mycket mer som jag inte kan se, för allt jag tänker på är hur mina feta lår kommer se ut i tjockis-jeansen. Eller hur mycket min mage kommer hänga över. Eller hur några tonåringar skriker "fetto" efter mig när jag går förbi. Eller hur obekväm jag kommer att känna mig.
Nej, det är tryggare att gömma sig hemma i soffan med den där chipspåsen. Den sviker aldrig. Är inte elak, fördomsfull eller ytlig. Den bara är.
Men en dag. Då jävlar.
Ni är fina.
Jag vill göra er stolta. Skriva om min resa, om hur bra det går. Vara en inspirationskälla, förhoppningsvis hjälpa er en bit på vägen. Visa att det går. Att jag klarar det.
Men det gör jag inte. Uppenbarligen. Jag kan inte vara en förebild. Jag kan inte skriva att det går bra, för det gör det inte. Jag är fast i helvetet på jorden och jag vet inte vad som skule få mig ur det. Jag vet faktiskt inte. Och vissa dagar så har jag ingen energi att bry mig, något jag är den första att erkänna.
Men, för i helvete. Jag är 22 år. 22 år. Inte ska väl hela livet gå förlorat till fördel för en påse chips? Eller en chokladkaka?
Det finns förmodligen så mycket mer där ute. Så mycket mer som jag inte kan se, för allt jag tänker på är hur mina feta lår kommer se ut i tjockis-jeansen. Eller hur mycket min mage kommer hänga över. Eller hur några tonåringar skriker "fetto" efter mig när jag går förbi. Eller hur obekväm jag kommer att känna mig.
Nej, det är tryggare att gömma sig hemma i soffan med den där chipspåsen. Den sviker aldrig. Är inte elak, fördomsfull eller ytlig. Den bara är.
Men en dag. Då jävlar.
Men mest av allt vill jag vara glad
Jag vill vara mig själv.
Jag vill vara nöjd med mig själv och mina prestationer.
Jag vill vara omtyckt.
Jag vill gilla mig själv.
Jag vill resa runt jorden utan hemlängtan.
Jag vill lämna allt och börja om på nytt.
Jag vill säga upp mig från vardagens rutiner och tända elden inombords.
Jag vill bli kär. Jag vill vara bra på något.
Jag vill nå ett av alla mål jag sätter upp.
Jag vill ta mig själv i kragen.
Jag vill dunka mig själv gul och blå.
Jag vill skrika i mitt eget öra att jag klarar det.
Jag vill krama dig.
Jag vill gråta i din famn.
Jag vill bära dina problem.
Jag vill byta ut mina ägodelar mot en smal kropp.
Jag vill vara duktig.
Jag vill kunna handla jeans på JC.
Jag vill slippa tänka.
Jag vill skrika.
Jag vill skriva en hel bok.
Jag vill vinna något.
Jag vill få beröm.
Jag vill vara ditt allt.
Jag vill klippa mitt hår.
Jag vill vara någons förebild.
Men mest av allt vill jag vara glad.
Jag vill vara nöjd med mig själv och mina prestationer.
Jag vill vara omtyckt.
Jag vill gilla mig själv.
Jag vill resa runt jorden utan hemlängtan.
Jag vill lämna allt och börja om på nytt.
Jag vill säga upp mig från vardagens rutiner och tända elden inombords.
Jag vill bli kär. Jag vill vara bra på något.
Jag vill nå ett av alla mål jag sätter upp.
Jag vill ta mig själv i kragen.
Jag vill dunka mig själv gul och blå.
Jag vill skrika i mitt eget öra att jag klarar det.
Jag vill krama dig.
Jag vill gråta i din famn.
Jag vill bära dina problem.
Jag vill byta ut mina ägodelar mot en smal kropp.
Jag vill vara duktig.
Jag vill kunna handla jeans på JC.
Jag vill slippa tänka.
Jag vill skrika.
Jag vill skriva en hel bok.
Jag vill vinna något.
Jag vill få beröm.
Jag vill vara ditt allt.
Jag vill klippa mitt hår.
Jag vill vara någons förebild.
Men mest av allt vill jag vara glad.
Krig
Det pågår ett krig i min hjärna just nu.
Jag måste gå och handla något att dricka ikväll (det är ju fredag, hallå). Givetvis kalorisnålt.
Goda och onda krafter i mitt huvud krigar om övriga inköp. Onda kraften vill ha chips. Goda kraften vill också ha chips men inser att det inte är så bra.
Vem vinner? Vem vet.
Jag måste gå och handla något att dricka ikväll (det är ju fredag, hallå). Givetvis kalorisnålt.
Goda och onda krafter i mitt huvud krigar om övriga inköp. Onda kraften vill ha chips. Goda kraften vill också ha chips men inser att det inte är så bra.
Vem vinner? Vem vet.
En dålig idé?
Var på gympapass idag. När jag låg där i mörkret på avslappningen tänkte jag på att det kanske vore ett bra komplement med ett gåband hemma. Men, sen Googlade jag ämnet, och folk var så negativa att jag blev rädd. "Du kommer tröttna efter en vecka", "Köp regnkläder och ett par bra skor istället", "Skogen är gratis", osv.
Vad tror ni? Är det en riktigt dum och onödig idé att köpa ett gåband?
http://www.attract.nu/webbshoppromenad.shtml?id=11703&grp=398253
Vad tror ni? Är det en riktigt dum och onödig idé att köpa ett gåband?
http://www.attract.nu/webbshoppromenad.shtml?id=11703&grp=398253
200 km/h i rätt riktning
Jag måste ta tag i mig själv. Satsa. Kämpa. Sätta upp mål. Slåss. Bråka med inre demoner. Jag måste, för mig själv. För min kropp. För mitt psyke. För mig. För min överlevnad.
Nä, hörrni. Nu kör gasar jag faktiskt upp till 200 km/h och kör i rätt riktning. Mot målet. För mig själv.
Nä, hörrni. Nu kör gasar jag faktiskt upp till 200 km/h och kör i rätt riktning. Mot målet. För mig själv.
Han och jag som aldrig kommer bli något mer
Jag är kär.
I en kollega. En gift kollega. En gift kollega med barn. En gift kollega med barn som ockuperar mitt hjärta.
Jag insåg det en dag på bussen hem från just jobbet. I den stunden grät jag. Jag sökte upp "I wanna know what love is", och grät. För det var ingen rolig insikt, såklart.
Han är fantastisk. Fulländad på alla vis man kan tänka sig. Otroligt snäll, väldigt rolig och extremt intelligent. Ni märker, jag skulle kunna hålla på att ösa på med bra egenskaper ända in i evigheten. Men jag ska inte göra det.
Jag vet ju att det aldrig kommer bli något mer än vad det är just nu. En lunch där, några möten där. Ett projekt, två projekt. Ett telefonsamtal, några mail. Men aldrig mer. Aldrig.
Barn och giftermål ska man respektera. Just nu känns det inte som att jag gör det. Men jag försöker.
I en kollega. En gift kollega. En gift kollega med barn. En gift kollega med barn som ockuperar mitt hjärta.
Jag insåg det en dag på bussen hem från just jobbet. I den stunden grät jag. Jag sökte upp "I wanna know what love is", och grät. För det var ingen rolig insikt, såklart.
Han är fantastisk. Fulländad på alla vis man kan tänka sig. Otroligt snäll, väldigt rolig och extremt intelligent. Ni märker, jag skulle kunna hålla på att ösa på med bra egenskaper ända in i evigheten. Men jag ska inte göra det.
Jag vet ju att det aldrig kommer bli något mer än vad det är just nu. En lunch där, några möten där. Ett projekt, två projekt. Ett telefonsamtal, några mail. Men aldrig mer. Aldrig.
Barn och giftermål ska man respektera. Just nu känns det inte som att jag gör det. Men jag försöker.
Att göra fel för att kunna göra rätt
Idag bjöds det på tårta på jobbet. Två stora chokladtårtor stod uppdukade på bordet likt två massivt stora biskvier. Rummet fylldes på med folk som ville säga adjö, äta en bit tårta, byta några ord med slumpvis valda kollegor och sedan återgå till livet som om inget större hade hänt. Så även jag, så klart.
Så där satt vi. Trångt, tätt tillsammans i det vanligtvis kalla konferensrummet och väntade på att spektaklet skulle dra igång.
Rätt som det är så ser jag hur killen som sitter till vänster om mig räcker mig tårtspaden och skjuter demonstrativt fram tårtan mot mig med en menande blick.
Jag brukar vanligtvis inte äta tårta eller övriga bakverk på jobbet, för jag hatar att äta sådant inför andra. Det är jämställt med förnedrings-TV för mig. Jag inbillar mig hur alla andra tänker "Inte ska väl hon ... jo, tydligen", "Måste hon äta det där, hon är ju redan så tjock", "Om jag var så tjock så skulle jag aldrig äta tårta" och så vidare, in i evigheten.
För det handlar inte om att tårtan i sig såg äcklig ut. Eller att jag inte var sugen. Utan bara att jag inte vill visa för andra att jag äter sånt.
Jag kunde dock inte undvika det idag, när vi satt i en stor rund ring och alla såg vad alla åt. Jag tog en bit. Åt snabbt, och hoppades att bli färdig först så att de flesta åtminstone skulle tro att jag hade tagit en relativt liten bit.
---
Vad vill jag egentligen ha sagt? Att det var en paradoxal framgång. Att jag, som inte vill något mer än att bli smal, ser en uppäten tårtbit som en framgång. Men på något sätt är det det. Jag måste lära mig att äta tillsammans med andra. Inte ensam. Inte vräkandes. Inte gömt. Ute i det fria, tillsammans med andra.
Så där satt vi. Trångt, tätt tillsammans i det vanligtvis kalla konferensrummet och väntade på att spektaklet skulle dra igång.
Rätt som det är så ser jag hur killen som sitter till vänster om mig räcker mig tårtspaden och skjuter demonstrativt fram tårtan mot mig med en menande blick.
Jag brukar vanligtvis inte äta tårta eller övriga bakverk på jobbet, för jag hatar att äta sådant inför andra. Det är jämställt med förnedrings-TV för mig. Jag inbillar mig hur alla andra tänker "Inte ska väl hon ... jo, tydligen", "Måste hon äta det där, hon är ju redan så tjock", "Om jag var så tjock så skulle jag aldrig äta tårta" och så vidare, in i evigheten.
För det handlar inte om att tårtan i sig såg äcklig ut. Eller att jag inte var sugen. Utan bara att jag inte vill visa för andra att jag äter sånt.
Jag kunde dock inte undvika det idag, när vi satt i en stor rund ring och alla såg vad alla åt. Jag tog en bit. Åt snabbt, och hoppades att bli färdig först så att de flesta åtminstone skulle tro att jag hade tagit en relativt liten bit.
---
Vad vill jag egentligen ha sagt? Att det var en paradoxal framgång. Att jag, som inte vill något mer än att bli smal, ser en uppäten tårtbit som en framgång. Men på något sätt är det det. Jag måste lära mig att äta tillsammans med andra. Inte ensam. Inte vräkandes. Inte gömt. Ute i det fria, tillsammans med andra.
Livet och förkortningarna
Kcal, kg, mm, g, cm, min, mg, m, dl, rdi, hp, sek, strl, max, bmi och lchf.
Klarar jag det?
Idag har jag haft en dålig dag. Huvudvärken var ständigt närvarande och halsen smärtade som aldrig förr. Dessutom kände jag mig mer eller mindre lipfärdig hela dagen. Vet inte vad det är med mig, riktigt.
Jag gick förbi H&M på vägen hem. Såg ett par byxor som faktiskt såg helt okej ut för att hänga på B.B-avdelningen. Provade storlek 50. Gick inte runt. I och för sig var modellen både tight och låg i midjan, men inga undanflykter här - de gick inte runt.
Jag trodde att detta skulle få bägaren att rinna över och att tårarna skulle rinna längs kinderna medan jag aggressivt tog av mig de stackars jeansen. Men icke.
Jag blev så klart både ledsen och besviken, men jag grät inte. Istället tänkte jag: snart ska det gå.
Vad tror ni - klarar jag det?
(Jag är själv högst tveksam, så jag förstår om alla andra också är det.)
Ser ut precis som jag - typ ;)
Jag gick förbi H&M på vägen hem. Såg ett par byxor som faktiskt såg helt okej ut för att hänga på B.B-avdelningen. Provade storlek 50. Gick inte runt. I och för sig var modellen både tight och låg i midjan, men inga undanflykter här - de gick inte runt.
Jag trodde att detta skulle få bägaren att rinna över och att tårarna skulle rinna längs kinderna medan jag aggressivt tog av mig de stackars jeansen. Men icke.
Jag blev så klart både ledsen och besviken, men jag grät inte. Istället tänkte jag: snart ska det gå.
Vad tror ni - klarar jag det?
(Jag är själv högst tveksam, så jag förstår om alla andra också är det.)
Ser ut precis som jag - typ ;)
Vardagsproblem #1
Jeansen spricker. På vägen till jobbet!
Hem, byta. De nya är för små.
Hem, byta. De nya är för små.
"Big is beautiful"
Jag känner på tyget. Låter handen stryka längs den sträva ytan. Kärleksfullt intar jag känslan det inbringar.
Jag viker tyget lätt mellan mina fingrar. Gnider de olika ytorna mot varandra. Det är strävt, ganska hårt och definitivt inte stretch:igt.
Jag lyfter upp dem. Håller dem framför mig. Jag tittar på prislappen. Storlek 30", står det. 499 kronor.
Jag blundar. Ser mig själv i framtiden. Jag köper jeansen, de sitter perfekt. Alla frågar "Var har du köpt de snygga jeansen?".
Sekunden jag öppnar ögonen igen inser jag att allt är precis som vanligt. De stackars jeansen skulle näpperligen gå runt ett av mina feta lår, än mindre min överdimensionerade midja. It's a fact.
Jag lägger tillbaka dem. Tar en sista titt. Så fina de är, tänker jag.
Jag lyfter blicken. Framför mig står tre tjejer och tittar på liknande jeans. Precis som jag trånar de efter ett av de par som affären har att erbjuda denna dag. De kommer inte heller gå hem med ett par nya jeans idag, förstår jag. För de har inte råd.
Men jag har råd. Jag skulle kunna köpa varenda jeans i hela affären, om jag bara fick på mig dem.
Istället stegar jag bort mot "B.B"-avdelningen. "Big is beautiful", står det. "My ass", tänker jag ironiskt för mig själv. Vem försöker de lura? Vem försöker jag lura?
Väl framme finns det två byxor att välja bland. Jag tar de som är minst fula. Provar inte. Överväger inte. Tar bara de skamliga stegen mot disken. Betalar. Går hem.
Köper godis på hemvägen. Imorgon blir det ändring.
Jag viker tyget lätt mellan mina fingrar. Gnider de olika ytorna mot varandra. Det är strävt, ganska hårt och definitivt inte stretch:igt.
Jag lyfter upp dem. Håller dem framför mig. Jag tittar på prislappen. Storlek 30", står det. 499 kronor.
Jag blundar. Ser mig själv i framtiden. Jag köper jeansen, de sitter perfekt. Alla frågar "Var har du köpt de snygga jeansen?".
Sekunden jag öppnar ögonen igen inser jag att allt är precis som vanligt. De stackars jeansen skulle näpperligen gå runt ett av mina feta lår, än mindre min överdimensionerade midja. It's a fact.
Jag lägger tillbaka dem. Tar en sista titt. Så fina de är, tänker jag.
Jag lyfter blicken. Framför mig står tre tjejer och tittar på liknande jeans. Precis som jag trånar de efter ett av de par som affären har att erbjuda denna dag. De kommer inte heller gå hem med ett par nya jeans idag, förstår jag. För de har inte råd.
Men jag har råd. Jag skulle kunna köpa varenda jeans i hela affären, om jag bara fick på mig dem.
Istället stegar jag bort mot "B.B"-avdelningen. "Big is beautiful", står det. "My ass", tänker jag ironiskt för mig själv. Vem försöker de lura? Vem försöker jag lura?
Väl framme finns det två byxor att välja bland. Jag tar de som är minst fula. Provar inte. Överväger inte. Tar bara de skamliga stegen mot disken. Betalar. Går hem.
Köper godis på hemvägen. Imorgon blir det ändring.
Jag och mina vänner och omvärlden
Jag har kompisar som har anorexi/bulimi. Var och en har sin unika kombination av Ana, Mia, AnaMia eller "jag är inte sjuk".
De är luriga personer. Ja, inte rent personligen då, för en sjukdom kan aldrig jämställas med personen. Men i det här fallet flyter det över på personen.
Alla tycker synd om dem. Det är en skam att de ska behöva må så, i en tidig ålder, trots att de är "jättesnygga och attraktiva". Och visst är det så. Mina vänner ÄR fina. De är bra personer i grunden och visst är de snygga. Men jag kan inte låta bli att, från stund till stund, tänka att världen är allt bra sned.
Feta och tjocka människor hånas allt som oftast. Ja, oftast inte i deras (läs: vår) närvaro. Men på TV. I samhället i stort. "Jag vill inte betala för din tjocka, äckliga kropp." "Du kommer dö i förtid." "Du kommer aldrig få ett jobb när du ser ut så." Och så vidare in i evigheten.
Sällan eller aldrig, vågar jag påstå, har jag läst en enda kommentar på Internet eller en uttalad sådan i verkligheten om att folk uppvisar en ovilja att betala för ätstördas (i dagligt tal jämställt med anorexi/bulimi) vård. Tvärtom. Klart att de ska ha vård, det är ju så synd om dem.
Missförstå mig rätt. Det är klart att de ska ha vård. Ätstörningar ÄR ett helvete som förstör relationer, liv, kroppar, hjärnor, karriärer och allt däremellan. Men, feta och tjocka har också ofta ätstörningar. Det går inte förneka.
Anorektiker och feta personer har egentligen väldigt mycket gemensamt, skulle jag vilja säga. Både jag och anorektikern fokuserar onormalt mycket på mat. Vi lägger vikt vid vad vi äter. Vi tänker på mat och kroppen större delen av dagen. Och vi fullkomligt avskyr oss själva och kanske framförallt våra kroppar. Det är mest uttrycket för dessa känslor som är olika. Anorektikern svälter sig, den fete äter. Ändå är det mest synd om anorektikern.
Må vara att anorektikern är i större direkt livsfara, men båda sjukdomarna sätter liknande spår i kropp och själ.
(Men det här vågar jag inte säga högt.)
(Och inte det här heller. Men jag är ätstörd.)
Jag hoppas att vi alla går en ljusare framtid till mötes ♥
De är luriga personer. Ja, inte rent personligen då, för en sjukdom kan aldrig jämställas med personen. Men i det här fallet flyter det över på personen.
Alla tycker synd om dem. Det är en skam att de ska behöva må så, i en tidig ålder, trots att de är "jättesnygga och attraktiva". Och visst är det så. Mina vänner ÄR fina. De är bra personer i grunden och visst är de snygga. Men jag kan inte låta bli att, från stund till stund, tänka att världen är allt bra sned.
Feta och tjocka människor hånas allt som oftast. Ja, oftast inte i deras (läs: vår) närvaro. Men på TV. I samhället i stort. "Jag vill inte betala för din tjocka, äckliga kropp." "Du kommer dö i förtid." "Du kommer aldrig få ett jobb när du ser ut så." Och så vidare in i evigheten.
Sällan eller aldrig, vågar jag påstå, har jag läst en enda kommentar på Internet eller en uttalad sådan i verkligheten om att folk uppvisar en ovilja att betala för ätstördas (i dagligt tal jämställt med anorexi/bulimi) vård. Tvärtom. Klart att de ska ha vård, det är ju så synd om dem.
Missförstå mig rätt. Det är klart att de ska ha vård. Ätstörningar ÄR ett helvete som förstör relationer, liv, kroppar, hjärnor, karriärer och allt däremellan. Men, feta och tjocka har också ofta ätstörningar. Det går inte förneka.
Anorektiker och feta personer har egentligen väldigt mycket gemensamt, skulle jag vilja säga. Både jag och anorektikern fokuserar onormalt mycket på mat. Vi lägger vikt vid vad vi äter. Vi tänker på mat och kroppen större delen av dagen. Och vi fullkomligt avskyr oss själva och kanske framförallt våra kroppar. Det är mest uttrycket för dessa känslor som är olika. Anorektikern svälter sig, den fete äter. Ändå är det mest synd om anorektikern.
Må vara att anorektikern är i större direkt livsfara, men båda sjukdomarna sätter liknande spår i kropp och själ.
(Men det här vågar jag inte säga högt.)
(Och inte det här heller. Men jag är ätstörd.)
Jag hoppas att vi alla går en ljusare framtid till mötes ♥
"Det skulle vara roligt att träffa dig"
Han. Jag trodde verkligen att det var "han". Han.
Vi hade inte träffats i den så ofta glorifierade "verkligheten". Visst hade vi andats samma luft, sett samma sol resa sig över horisonten och delat samma tidzon. Men mer än så hade vi inte gjort, förutom utbytt ord och tecken över det globala nätverket, även kallat Internet.
Han var rolig. Han var intressant. Han verkade gilla mig. Han skrev "Haha". Jag skrattade. Han skrattade. Skrattade han verkligen?
"Det skulle vara roligt att träffa dig", sa han plötsligt en dag. Jag hade så klart redan tänkt tanken.
Men. Det fanns ett men. Jag är ju tjock! Bakom en skärm kan man leka smal, attraktiv och leva upp till alla förväntningar som en "Jag är en 22-årig tjej som gillar träning"-presentation oskyldigt bygger upp.
Men jag är ju 22 år. Jag var 22 år. Och jag gillar träning, men bara för att jag är tjock. Bara därför tvingas jag säga att jag gillar att träna, för då verkar det som att jag försöker göra något åt min groteska hydda till kropp.
---
Och hur gick det? Jag samlade mod.
Resultatet? Fetingdiss.
Vi hade inte träffats i den så ofta glorifierade "verkligheten". Visst hade vi andats samma luft, sett samma sol resa sig över horisonten och delat samma tidzon. Men mer än så hade vi inte gjort, förutom utbytt ord och tecken över det globala nätverket, även kallat Internet.
Han var rolig. Han var intressant. Han verkade gilla mig. Han skrev "Haha". Jag skrattade. Han skrattade. Skrattade han verkligen?
"Det skulle vara roligt att träffa dig", sa han plötsligt en dag. Jag hade så klart redan tänkt tanken.
Men. Det fanns ett men. Jag är ju tjock! Bakom en skärm kan man leka smal, attraktiv och leva upp till alla förväntningar som en "Jag är en 22-årig tjej som gillar träning"-presentation oskyldigt bygger upp.
Men jag är ju 22 år. Jag var 22 år. Och jag gillar träning, men bara för att jag är tjock. Bara därför tvingas jag säga att jag gillar att träna, för då verkar det som att jag försöker göra något åt min groteska hydda till kropp.
---
Och hur gick det? Jag samlade mod.
Resultatet? Fetingdiss.
