Jag kan inte påstå att det går bra
Kära läsare,
Ni är fina.
Jag vill göra er stolta. Skriva om min resa, om hur bra det går. Vara en inspirationskälla, förhoppningsvis hjälpa er en bit på vägen. Visa att det går. Att jag klarar det.
Men det gör jag inte. Uppenbarligen. Jag kan inte vara en förebild. Jag kan inte skriva att det går bra, för det gör det inte. Jag är fast i helvetet på jorden och jag vet inte vad som skule få mig ur det. Jag vet faktiskt inte. Och vissa dagar så har jag ingen energi att bry mig, något jag är den första att erkänna.
Men, för i helvete. Jag är 22 år. 22 år. Inte ska väl hela livet gå förlorat till fördel för en påse chips? Eller en chokladkaka?
Det finns förmodligen så mycket mer där ute. Så mycket mer som jag inte kan se, för allt jag tänker på är hur mina feta lår kommer se ut i tjockis-jeansen. Eller hur mycket min mage kommer hänga över. Eller hur några tonåringar skriker "fetto" efter mig när jag går förbi. Eller hur obekväm jag kommer att känna mig.
Nej, det är tryggare att gömma sig hemma i soffan med den där chipspåsen. Den sviker aldrig. Är inte elak, fördomsfull eller ytlig. Den bara är.
Men en dag. Då jävlar.
Ni är fina.
Jag vill göra er stolta. Skriva om min resa, om hur bra det går. Vara en inspirationskälla, förhoppningsvis hjälpa er en bit på vägen. Visa att det går. Att jag klarar det.
Men det gör jag inte. Uppenbarligen. Jag kan inte vara en förebild. Jag kan inte skriva att det går bra, för det gör det inte. Jag är fast i helvetet på jorden och jag vet inte vad som skule få mig ur det. Jag vet faktiskt inte. Och vissa dagar så har jag ingen energi att bry mig, något jag är den första att erkänna.
Men, för i helvete. Jag är 22 år. 22 år. Inte ska väl hela livet gå förlorat till fördel för en påse chips? Eller en chokladkaka?
Det finns förmodligen så mycket mer där ute. Så mycket mer som jag inte kan se, för allt jag tänker på är hur mina feta lår kommer se ut i tjockis-jeansen. Eller hur mycket min mage kommer hänga över. Eller hur några tonåringar skriker "fetto" efter mig när jag går förbi. Eller hur obekväm jag kommer att känna mig.
Nej, det är tryggare att gömma sig hemma i soffan med den där chipspåsen. Den sviker aldrig. Är inte elak, fördomsfull eller ytlig. Den bara är.
Men en dag. Då jävlar.
Kommentarer
Trackback
Den där dagen väntar jag också på för min egen del, haha, tror inte den kommer och tror inte att det går att vända allt på en dag heller.. men ändå.. tänk att vakna upp och allt bara var.. perfekt!
Kram på dig!
URL: http://metrobloggen.se/sundsjalsundkropp
Nej, det är nog en utopi att tänka sig att allt ska bli perfekt över en natt. Ändå hoppas man (läs: jag) varje kväll.
Kram :)
URL: http://jagklarardet.blogg.se/
Men mår DU bättre av att sitta hemma med chipspåsen?
eller är det just bara för att det är enklare..? =/
Det tog mig två år innan jag "kom igång", nu kan jag inte förstå att träningen/en sund livsstil INTE var en del av mitt liv förut... Jag är dock långt ifrån klar... mina matvanor är sjukt dåliga! =/ Men jag har fått in träningen i rutin nu iaf... Och det är underbart när det syns! Kom igen, jag hejjar på dig! =) Kram
URL: http://cataztrof.blogg.se/
För tillfället mår jag nog bättre av att vara hemma med chipspåsen, men i det långa loppet mår jag såklart sämre av det.
Bra inspiration! Kram :)
URL: http://jagklarardet.blogg.se/