Jag klarar det

Idag bjöds det på tårta på jobbet. Två stora chokladtårtor stod uppdukade på bordet likt två massivt stora biskvier. Rummet fylldes på med folk som ville säga adjö, äta en bit tårta, byta några ord med slumpvis valda kollegor och sedan återgå till livet som om inget större hade hänt. Så även jag, så klart.

Så där satt vi. Trångt, tätt tillsammans i det vanligtvis kalla konferensrummet och väntade på att spektaklet skulle dra igång.

Rätt som det är så ser jag hur killen som sitter till vänster om mig räcker mig tårtspaden och skjuter demonstrativt fram tårtan mot mig med en menande blick.

Jag brukar vanligtvis inte äta tårta eller övriga bakverk på jobbet, för jag hatar att äta sådant inför andra. Det är jämställt med förnedrings-TV för mig. Jag inbillar mig hur alla andra tänker "Inte ska väl hon ... jo, tydligen", "Måste hon äta det där, hon är ju redan så tjock", "Om jag var så tjock så skulle jag aldrig äta tårta" och så vidare, in i evigheten.

För det handlar inte om att tårtan i sig såg äcklig ut. Eller att jag inte var sugen. Utan bara att jag inte vill visa för andra att jag äter sånt.

Jag kunde dock inte undvika det idag, när vi satt i en stor rund ring och alla såg vad alla åt. Jag tog en bit. Åt snabbt, och hoppades att bli färdig först så att de flesta åtminstone skulle tro att jag hade tagit en relativt liten bit.

---

Vad vill jag egentligen ha sagt? Att det var en paradoxal framgång. Att jag, som inte vill något mer än att bli smal, ser en uppäten tårtbit som en framgång. Men på något sätt är det det. Jag måste lära mig att äta tillsammans med andra. Inte ensam. Inte vräkandes. Inte gömt. Ute i det fria, tillsammans med andra.