Jag klarar det

Jag kämpar. Varje minut och varje timme är en kamp mot demonerna i min hjärna.

Och jag längtar inte längre hem på dagarna, för jag vet att risken då är stor att jag vräker i mig både det ena och det andra. Jag dröjer mig kvar på jobbet så länge som möjligt, allt för att undvika att få tristess-tid i närheten av kylskåpet och affären.

Sjukt, eller hur?

Men jag kämpar. Jag tänker äta, men jag tänker inte överäta. Jag har till och med slutat dricka cola light (jag måste vara beroende), vatten blir det istället.

Just nu gör jag allt för att hålla mig borta från överätandet. Tänker på annat, gör annat, stickar, jobbar, sover. Vad som helst, bara inte överäta.

Det finns inte ord för hur mycket jag hatar att vara tjock. Vad jag än gör, var jag än går eller vem jag än är med så tänker jag på hur tjock jag är. Hur ful jag är. Hur värdelös jag är. Och hur mycket alla andra kommer att döma ut mig som en "lat jävel" som en dag kommer kosta samhället sjukt mycket pengar. En människa utan vilja och kämparglöd. Ett fetto utan människovärde. En äcklig parasit som inte lyckas ta tag i sig själva. Jag tänker mig hur de tänker "Hur låter man det gå så långt?".

Ja, why is that? Hur kan man låta det gå så jävla långt? Varför fortsätter man att trycka ned chips i strupen när jeansen redan är svåra att stänga. Listan på frågor kan göras lång och det är frustrerande att inte förstå. Och att inte ha kontroll. Jag hatar det.

Jag tror att jag hatar mitt liv. Hatar den som jag har blivit, hatar hur jag ser ut. Hatar att jag har låtit det bli så. Hatar att det bara är jag som kan få ta mig ur det. Hatar att jag inte förmår mig att ta mig ur det. Hatar att jag mår sämre för varje dag. Hatar att jag inleder varje dag med att inte vilja gå upp ur sängen. Hatar att jag tänker att ingen kille kommer vilja ha mig som jag ser ut nu. Hatar att jag tänker att ingen skulle vilja ha mig om jag mot förmodan lyckades gå ned i vikt och därmed ha jävligt slapp och hängig hud. Hatar att min vikt begränsar mitt liv. Hatar att se tjocka/överviktiga barn och bli ledsen för att jag inser att sannolikheten är stor att de blir precis som jag. Hatar att jag fruktar att få barn för att de eventuellt ska få problem med vikt och barn. Hatar att jag inte vågar berätta för något hur jag mår. Hatar att man som tjock ständigt måste spela glad och försvara sig själv. Hatar världen. Hatar mig själv. Hatar att behöva vara nervös för att få plats i en flygstol eller att hamna på akuten och vara för tjock för sängen. Och så vidare. Och så vidare, in i evigheten.

Jag tror att jag bär på mycket hat. Mycket hat mot mig själv och det jag gör mot mig själv. Och så hatar jag att jag hatar mitt liv när det uppenbarligen finns massa människor som har det värre. Och när mitt liv kan bli värre i framtiden.

... och jag har panik.

"Hur är läget?", skrev en kompis precis på MSN.

Hur läget är? Jag ska berätta hur läget är:
Läget är käpprätt åt Italien. Jag mår piss. Jag är fet, olycklig, ensam och stressad. Jag kan inte sova, min mage gör ont och huvudet värker.

Idag fick jag dessutom för mig att jag skulle köpa kläder. Jag ska nämligen gå på fotografering på onsdag. Yes, you heard me ... fotografering. Mitt runda ansikte ska förevigas på bild. En bild som dessutom ska skrivas ut och pryda en vägg på jobbet. Döda mig.

"En sån där modern halvslapp kavaj är ju fint", tänkte jag. "Ser lagom propert ut." Letade igenom hela den medelstora staden. Plockade på mig. Stegade mot provrum efter provrum, fastän att jag nästan visste säkert att ingen skulle passa.
Mycket riktigt. Alla var för små. Riktigt för små. Inte ens storlek 44 gick på. Är det jag som är megastor eller kavajerna som är minismå?

Jag vill förstöra min kropp ännu mer. Svälja chips efter chips. Skölja ned choklad med Pepsi. Det spelar ändå ingen roll.
Vissa dagar är mitt liv lika svart som kaffet i min kopp. Idag är en sån dag.

Så, vad svarar jag då på "Hur är läget?"-frågan.
"Det är okej här, hur är det själv?"

Nej, nu sätter jag mig i soffan och stickar. Jag ska inte hetsäta. Inte idag.

Kära läsare,

Ni är fina.
Jag vill göra er stolta. Skriva om min resa, om hur bra det går. Vara en inspirationskälla, förhoppningsvis hjälpa er en bit på vägen. Visa att det går. Att jag klarar det.

Men det gör jag inte. Uppenbarligen. Jag kan inte vara en förebild. Jag kan inte skriva att det går bra, för det gör det inte. Jag är fast i helvetet på jorden och jag vet inte vad som skule få mig ur det. Jag vet faktiskt inte. Och vissa dagar så har jag ingen energi att bry mig, något jag är den första att erkänna.

Men, för i helvete. Jag är 22 år. 22 år. Inte ska väl hela livet gå förlorat till fördel för en påse chips? Eller en chokladkaka?

Det finns förmodligen så mycket mer där ute. Så mycket mer som jag inte kan se, för allt jag tänker på är hur mina feta lår kommer se ut i tjockis-jeansen. Eller hur mycket min mage kommer hänga över. Eller hur några tonåringar skriker "fetto" efter mig när jag går förbi. Eller hur obekväm jag kommer att känna mig.

Nej, det är tryggare att gömma sig hemma i soffan med den där chipspåsen. Den sviker aldrig. Är inte elak, fördomsfull eller ytlig. Den bara är.


Men en dag. Då jävlar.

Jag vill vara mig själv.
Jag vill vara nöjd med mig själv och mina prestationer.
Jag vill vara omtyckt.
Jag vill gilla mig själv.
Jag vill resa runt jorden utan hemlängtan.
Jag vill lämna allt och börja om på nytt.
Jag vill säga upp mig från vardagens rutiner och tända elden inombords.
Jag vill bli kär. Jag vill vara bra på något.
Jag vill nå ett av alla mål jag sätter upp.
Jag vill ta mig själv i kragen.
Jag vill dunka mig själv gul och blå.
Jag vill skrika i mitt eget öra att jag klarar det.
Jag vill krama dig.
Jag vill gråta i din famn.
Jag vill bära dina problem.
Jag vill byta ut mina ägodelar mot en smal kropp.
Jag vill vara duktig.
Jag vill kunna handla jeans på JC.
Jag vill slippa tänka.
Jag vill skrika.
Jag vill skriva en hel bok.
Jag vill vinna något.
Jag vill få beröm.
Jag vill vara ditt allt.
Jag vill klippa mitt hår.
Jag vill vara någons förebild.

Men mest av allt vill jag vara glad.

Det pågår ett krig i min hjärna just nu.

Jag måste gå och handla något att dricka ikväll (det är ju fredag, hallå). Givetvis kalorisnålt.

Goda och onda krafter i mitt huvud krigar om övriga inköp. Onda kraften vill ha chips. Goda kraften vill också ha chips men inser att det inte är så bra.

Vem vinner? Vem vet.

Jag måste ta tag i mig själv. Satsa. Kämpa. Sätta upp mål. Slåss. Bråka med inre demoner. Jag måste, för mig själv. För min kropp. För mitt psyke. För mig. För min överlevnad.

Nä, hörrni. Nu kör gasar jag faktiskt upp till 200 km/h och kör i rätt riktning. Mot målet. För mig själv.

Idag bjöds det på tårta på jobbet. Två stora chokladtårtor stod uppdukade på bordet likt två massivt stora biskvier. Rummet fylldes på med folk som ville säga adjö, äta en bit tårta, byta några ord med slumpvis valda kollegor och sedan återgå till livet som om inget större hade hänt. Så även jag, så klart.

Så där satt vi. Trångt, tätt tillsammans i det vanligtvis kalla konferensrummet och väntade på att spektaklet skulle dra igång.

Rätt som det är så ser jag hur killen som sitter till vänster om mig räcker mig tårtspaden och skjuter demonstrativt fram tårtan mot mig med en menande blick.

Jag brukar vanligtvis inte äta tårta eller övriga bakverk på jobbet, för jag hatar att äta sådant inför andra. Det är jämställt med förnedrings-TV för mig. Jag inbillar mig hur alla andra tänker "Inte ska väl hon ... jo, tydligen", "Måste hon äta det där, hon är ju redan så tjock", "Om jag var så tjock så skulle jag aldrig äta tårta" och så vidare, in i evigheten.

För det handlar inte om att tårtan i sig såg äcklig ut. Eller att jag inte var sugen. Utan bara att jag inte vill visa för andra att jag äter sånt.

Jag kunde dock inte undvika det idag, när vi satt i en stor rund ring och alla såg vad alla åt. Jag tog en bit. Åt snabbt, och hoppades att bli färdig först så att de flesta åtminstone skulle tro att jag hade tagit en relativt liten bit.

---

Vad vill jag egentligen ha sagt? Att det var en paradoxal framgång. Att jag, som inte vill något mer än att bli smal, ser en uppäten tårtbit som en framgång. Men på något sätt är det det. Jag måste lära mig att äta tillsammans med andra. Inte ensam. Inte vräkandes. Inte gömt. Ute i det fria, tillsammans med andra.

Idag har jag haft en dålig dag. Huvudvärken var ständigt närvarande och halsen smärtade som aldrig förr. Dessutom kände jag mig mer eller mindre lipfärdig hela dagen. Vet inte vad det är med mig, riktigt.

Jag gick förbi H&M på vägen hem. Såg ett par byxor som faktiskt såg helt okej ut för att hänga på B.B-avdelningen. Provade storlek 50. Gick inte runt. I och för sig var modellen både tight och låg i midjan, men inga undanflykter här - de gick inte runt.

Jag trodde att detta skulle få bägaren att rinna över och att tårarna skulle rinna längs kinderna medan jag aggressivt tog av mig de stackars jeansen. Men icke.

Jag blev så klart både ledsen och besviken, men jag grät inte. Istället tänkte jag: snart ska det gå.

Vad tror ni - klarar jag det?

(Jag är själv högst tveksam, så jag förstår om alla andra också är det.)



Ser ut precis som jag - typ ;)

Jag känner på tyget. Låter handen stryka längs den sträva ytan. Kärleksfullt intar jag känslan det inbringar.

Jag viker tyget lätt mellan mina fingrar. Gnider de olika ytorna mot varandra. Det är strävt, ganska hårt och definitivt inte stretch:igt.

Jag lyfter upp dem. Håller dem framför mig. Jag tittar på prislappen. Storlek 30", står det. 499 kronor.

Jag blundar. Ser mig själv i framtiden. Jag köper jeansen, de sitter perfekt. Alla frågar "Var har du köpt de snygga jeansen?".

Sekunden jag öppnar ögonen igen inser jag att allt är precis som vanligt. De stackars jeansen skulle näpperligen gå runt ett av mina feta lår, än mindre min överdimensionerade midja. It's a fact.

Jag lägger tillbaka dem. Tar en sista titt. Så fina de är, tänker jag.

Jag lyfter blicken. Framför mig står tre tjejer och tittar på liknande jeans. Precis som jag trånar de efter ett av de par som affären har att erbjuda denna dag. De kommer inte heller gå hem med ett par nya jeans idag, förstår jag. För de har inte råd.

Men jag har råd. Jag skulle kunna köpa varenda jeans i hela affären, om jag bara fick på mig dem.

Istället stegar jag bort mot "B.B"-avdelningen. "Big is beautiful", står det. "My ass", tänker jag ironiskt för mig själv. Vem försöker de lura? Vem försöker jag lura?

Väl framme finns det två byxor att välja bland. Jag tar de som är minst fula. Provar inte. Överväger inte. Tar bara de skamliga stegen mot disken. Betalar. Går hem.

Köper godis på hemvägen. Imorgon blir det ändring.

Jag har kompisar som har anorexi/bulimi. Var och en har sin unika kombination av Ana, Mia, AnaMia eller "jag är inte sjuk".

De är luriga personer. Ja, inte rent personligen då, för en sjukdom kan aldrig jämställas med personen. Men i det här fallet flyter det över på personen.

Alla tycker synd om dem. Det är en skam att de ska behöva må så, i en tidig ålder, trots att de är "jättesnygga och attraktiva". Och visst är det så. Mina vänner ÄR fina. De är bra personer i grunden och visst är de snygga. Men jag kan inte låta bli att, från stund till stund, tänka att världen är allt bra sned.

Feta och tjocka människor hånas allt som oftast. Ja, oftast inte i deras (läs: vår) närvaro. Men på TV. I samhället i stort. "Jag vill inte betala för din tjocka, äckliga kropp." "Du kommer dö i förtid." "Du kommer aldrig få ett jobb när du ser ut så." Och så vidare in i evigheten.

Sällan eller aldrig, vågar jag påstå, har jag läst en enda kommentar på Internet eller en uttalad sådan i verkligheten om att folk uppvisar en ovilja att betala för ätstördas (i dagligt tal jämställt med anorexi/bulimi) vård. Tvärtom. Klart att de ska ha vård, det är ju så synd om dem.

Missförstå mig rätt. Det är klart att de ska ha vård. Ätstörningar ÄR ett helvete som förstör relationer, liv, kroppar, hjärnor, karriärer och allt däremellan. Men, feta och tjocka har också ofta  ätstörningar. Det går inte förneka.

Anorektiker och feta personer har egentligen väldigt mycket gemensamt, skulle jag vilja säga. Både jag och anorektikern fokuserar onormalt mycket på mat. Vi lägger vikt vid vad vi äter. Vi tänker på mat och kroppen större delen av dagen. Och vi fullkomligt avskyr oss själva och kanske framförallt våra kroppar. Det är mest uttrycket för dessa känslor som är olika. Anorektikern svälter sig, den fete äter. Ändå är det mest synd om anorektikern.

Må vara att anorektikern är i större direkt livsfara, men båda sjukdomarna sätter liknande spår i kropp och själ.

(Men det här vågar jag inte säga högt.)

(Och inte det här heller. Men jag är ätstörd.)


Jag hoppas att vi alla går en ljusare framtid till mötes ♥

Han. Jag trodde verkligen att det var "han". Han.

Vi hade inte träffats i den så ofta glorifierade "verkligheten". Visst hade vi andats samma luft, sett samma sol resa sig över horisonten och delat samma tidzon. Men mer än så hade vi inte gjort, förutom utbytt ord och tecken över det globala nätverket, även kallat Internet.

Han var rolig. Han var intressant. Han verkade gilla mig. Han skrev "Haha". Jag skrattade. Han skrattade. Skrattade  han verkligen?

"Det skulle vara roligt att träffa dig", sa han plötsligt en dag. Jag hade så klart redan tänkt tanken.

Men. Det fanns ett men. Jag är ju tjock! Bakom en skärm kan man leka smal, attraktiv och leva upp till alla förväntningar som en "Jag är en 22-årig tjej som gillar träning"-presentation oskyldigt bygger upp.

Men jag är ju 22 år. Jag var 22 år. Och jag gillar träning, men bara för att jag är tjock. Bara därför tvingas jag säga att jag gillar att träna, för då verkar det som att jag försöker göra något åt min groteska hydda till kropp.

---

Och hur gick det? Jag samlade mod.
Resultatet? Fetingdiss.

Det bor mörka krafter inom mig. De vill mig ont.

De säger till mig vad jag ska göra utan att tänka på konsekvenserna eller långsiktiga mål.

Jag tänker "Jag måste bli smal. Jag måste bli smal. Jag måste bli smal. Och därmed lycklig."

Sekunden senare tänker jag "I morgon. I morgon blir det åka av. I morgon tar jag tag i livet. Från och med i morgon ska jag inte äta godis eller chips eller något annat onyttigt på ett helt år. Minst."

Sekunden senare kommer glädjeruset.

---

Det här är min sista dag som megatjock och totalt olycklig, tänker jag, för imorgon, då blir det minsann förändring.

Lite panik drabbar mig. Hur spenderar jag bäst de sista timmarna innan jag ska börja med ett nytt liv?


Logikens lagar säger att den som skriker hörs mer än den som viskar. Och sannolikhetsläran säger att den som skriker får mest genomslag för sina åsikter. Båda dessa stämmer i mitt fall.

I mitt huvud vinner den skrikande rösten nästan alltid. Den får sin vilja igenom, och sedan försöker den viskande rösten trösta efterdyningarna. Gråtandes.

En röst skriker: "ÄT! Ät allt du kan komma över."
En annan viskar: "Nej, gör det inte. Det hjälper inte."

Äta. Äta allt jag vill. En sista gång.

Glädjerus. igen.

---

Mot affären. Jag behöver ingen kvällsmat idag, jag ska ändå proppa magen full av socker, transfett och gräddfil. Jag tänker att om alla visste vad jag ska påbörja i morgon så skulle ingen se på mig och döma mig. Ingen skulle tänka "Behöver den där tjockisen verkligen äta ÄNNU mer chips?". Alla skulle förstå.

---

300 gram sourcream & onion. En påse dill-dipp. 1 paket gräddfil. En 200 grams mjölkchoklad. 1,5 liter Pepsi Max. En helt vanlig tisdagskväll.

---

Att gå igenom kassan är värst. Det känns som att folk stirrar. Dömer. Tänker. Hånskrattar. Att lägga upp den ena onyttiga varan efter den andra är en ren pina. Ibland klämmer jag in frukt och grönt i varukorgen. Inte för att jag egentligen vill ha dem, men för att det ser bättre ut.

Kassörskan slår in varorna. Jag undrar vad hon tänker. Om hon förstår - eller om hon också hånskrattar.

---

Väl hemma hinner jag knappt ta av mig kläderna innan frosseriet kan börja. Det hela är över på några timmar. Desto tommare chips-skålen blir, desto större blir ångesten inombords.

Ångesten över att det bara är några skälvande timmar kvar tills mitt nya liv ska börja. Ångesten över att detta är de sista chips jag kommer kunna frossa på riktigt länge. Ångesten över hur jag kommer misslyckas med "det nya livet", även denna gång.

---

Läggdags.

Kudden blir blöt. Tankarna flyger. Magen värker. Magen protesterar. Huvudet är förtvivlat. Varför, varför, varför?

Jag är sämst i hela världen, tänker jag för mig själv. "Verkligen sämst."

"Kan inte ens stå emot frestelsen av en chipspåse. Eller en chokladkaka. Inte ens det klarar jag, världens mest banala grej, liksom."

---

Jag vaknar. Och allt upprepar sig igen.

Varför kan inte jag lyckas med något som jag vill?
Varför kan jag inte uppnå något som jag vill uppnå?
Varför har jag så dålig karaktär?
Varför inser jag inte vad som är bäst för mig själv?
Varför är jag så oförmögen att bryta mönster?
Varför lyckas jag inte?
Varför är jag så ledsen?
Varför kan jag inte ta mig samman?
Varför är jag så lat?
Varför går tiden så fort?
Varför springer alla andra om mig?
Varför, varför, varför?!

Fy fan vad jag känner mig tjock idag. Som världens fulaste och äckligaste människa. Jag känner onekligen för att bara sluta äta, tänk om det var så enkelt? Fy ...

Jag svävar på små lätta moln just nu. Idag skrev jag på papperna. Om en månad jobbar jag heltid, på något som kan liknas vid mitt drömjobb.

Det känns fantastiskt. Inte bara för att jag lyckades få ett jobb, utan även ett jobb som jag faktiskt vill ha och har velat ha under en lång tid.

Och jag känner hur denna glädje sprider sig ut över hela mig. Jag känner en trygghet i att ha en anställning och lön, vilket gör att jag oroar mig mindre. Har mindre ångest över pengar som inte finns men behövs, och så vidare ... vilket gör att allt känns lättare. Det känns till och med lättare att gå ned i vikt, för jag mår mycket bättre än vad jag gjorde för en vecka sedan.

Jag vill, jag kan och jag kommer. Det är inte svart på vitt, och framförallt behöver jag inte chips för att dämpa en ångest som jag idag har löst.

Jag har redan gråtit av glädje flera gånger denna vecka. Nu känns det som att jag kommer börja igen.

Idag har jag hämtat ett paket från Ellos. Jag har, i ren panik, beställt två par byxor, en skjorta och en "kavaj"-jacka.

Arbetsintervju vankas. Och tydligen är det viktigt att se proper ut (he he, vad glad jag blev när jag hörde det. Nej, överviktig+kläder != bra kombination).

Och den är så viktig, så viktig. Så viktig att jag har varit nervös ända sedan jag fick reda på att jag skulle gå dit. Det är två veckor sedan.

Det är ett bra jobb, inom mitt yrke. De hade blivit glada när de fick reda på att jag är tjej, vilket är bra. För det finns mest män i branschen, vilket såklart gör mig ... lite unik. Kanske speciellt med tanke på att jag är så pass ung. Jag är alltså en 21-årig tjej som kanske slåss mot ett tiotal 30-åriga manliga ingenjörer med mångårig erfarenhet. Klart man sticker ut, vilket inte alltid är en bra sak (det ska gudarna veta).

Arbetssökande i dagens Sverige är ett ganska stillastående marknad. Jag gissar att det drabbar alla branscher mer eller mindre, därför känns det obefogat att klaga. Men usch, vad jag är trött på att inte ha några rutiner i vardagen. Ingen inkomst.

Allt detta påverkar uppenbarligen en viktnedgång negativt. Man blir ledsen, och deprimerad. Då vill man givetvis äta som tröst. Och inte har man "råd" att skaffa gym-kort (okej, hade man struntat i allt jävla godis osv. så hade man nog haft råd), vilket kanske gör en (i alla fall mig) ännu ledsnare. Lägg sedan till att jag bor hemma och vantrivs något så in i Norden, ja, då får ni kanske en uppfattning för hur mitt liv just nu ser ut. Det är inte roligt.

Men, förhoppningsvis hjälper mina nya kläder mig att ta mig ur skiten. Än har jag inte tappat hoppet.


Dessa, fast i svart.


Och sen sådan. Och så en blå skjorta under.

"För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.

Förlåt dig själv."

(Jonas Gardell)