Jag klarar det

"Hur är läget?", skrev en kompis precis på MSN.

Hur läget är? Jag ska berätta hur läget är:
Läget är käpprätt åt Italien. Jag mår piss. Jag är fet, olycklig, ensam och stressad. Jag kan inte sova, min mage gör ont och huvudet värker.

Idag fick jag dessutom för mig att jag skulle köpa kläder. Jag ska nämligen gå på fotografering på onsdag. Yes, you heard me ... fotografering. Mitt runda ansikte ska förevigas på bild. En bild som dessutom ska skrivas ut och pryda en vägg på jobbet. Döda mig.

"En sån där modern halvslapp kavaj är ju fint", tänkte jag. "Ser lagom propert ut." Letade igenom hela den medelstora staden. Plockade på mig. Stegade mot provrum efter provrum, fastän att jag nästan visste säkert att ingen skulle passa.
Mycket riktigt. Alla var för små. Riktigt för små. Inte ens storlek 44 gick på. Är det jag som är megastor eller kavajerna som är minismå?

Jag vill förstöra min kropp ännu mer. Svälja chips efter chips. Skölja ned choklad med Pepsi. Det spelar ändå ingen roll.
Vissa dagar är mitt liv lika svart som kaffet i min kopp. Idag är en sån dag.

Så, vad svarar jag då på "Hur är läget?"-frågan.
"Det är okej här, hur är det själv?"

Nej, nu sätter jag mig i soffan och stickar. Jag ska inte hetsäta. Inte idag.