Jag klarar det

Jag har seriösa problem. På riktigt. Låt mig förtälja en anekdot som utspelade sig idag:

Jag var på väg in till stan för att inhandla en pryl jag länge har suktat efter. Jag var glad. Jag hade inte en tanke på god mat, chips eller godis. Väl framme i affären visar det sig att jag har missförstått priset, och därmed blir det inget köp. jag känner hur tårarna börjar brinna bakom ögonen pga. besvikelsen och det faktum att inget tycks gå min väg. Väl ute ur affären känner jag hur en våg av dåliga tankar når min hjärna.

Vad tänker jag?

Jo, givetvis hur jag ska gottgöra för den plötsligt uppkomna besvikelsen. Och hur gör man detta "bäst"? Jo, med mat. Vad slutar dagen med? Jo, att jag har ätit ...

* Godis
* Chips
* Ett Max-mål

Detta är inte okej. Inte alls okej. Och det blir bara värre och värre, och jag känner mig som en väldigt dålig människa när det inte längre känns som att jag har kontroll. Och jag har ingen kontroll, that's for sure.

Det måste till en förändring. På riktigt. Inte bara en fysisk förändring utan även en psykisk. Det fungerar liksom inte att trösta sig med mat (något jag borde ha lärt mig by now).

På måndag återställs klockorna. Jag börjar om. För sista gången. Går det inte då, så ger jag officiellt upp.

Om någon annan känner att ni också behöver en nystart, så kan vi ju nystarta tillsammans. Hör av er i sådana fall.

Det säger ju sig självt att det går dåligt när man, som jag gör, sätter upp skyhöga krav och mål på sig själv som man aldrig lyckas leva upp till. Kraven jag har på mig själv är dömda att misslyckas redan innan jag hinner påbörja dess förverkligande. Jag tänker att nu, nu är det minsann slut på allt som har varit dåligt innan. Inga chips, inget godis, inga nötter ... knappt någon mat. Ibland går det så långt att det nästan inte känns okej att äta mat. Nästa dag äter jag mat + chips + godis. Var finns logiken? Logiken infinner sig i en utebliven viktnedgång. Och det är ju inte alls konstigt när jag tänker efter, ändå är det så svårt att bryta mönstret.

Jag tror inte på mig själv längre. Och det är en farlig sak att både inse och komma till. Jag orkar knappt tänka "Imorgon ska jag ..." för jag vet ju att det inte kommer bli så ändå.

Radika förändringar och sjuka krav är inte vägen. Små förändringar och att göra saker som känns roliga och uppmuntrande däremot, kan vara vägen.

Dessvärre. Det hade varit så mycket enklare om man bara kunde äta minimalt och träna. Men jag har tydligen inte anorektiker-gener i mig, vilket kanske är tur. Jag vill ju äta, mat är gott och ganska viktigt.

Så jag ska sluta att sätta upp konstiga krav och mål för mig själv som inte lämnar någon plats för snedsteg. Faller man en gång, så är inte livet slut. Men man ska ta lärdom av det. Vad var det som gjorde att jag föll? Hur kan jag undvika detta nästa gång? Allt är inte förstört, och man går inte upp tio kilo.

En av mina stora laster i livet är Pepsi Max. Jag dricker verkligen för mycket av denna vara. Men idag drack jag vatten istället - är det inte värt lite uppmuntran istället för att fortsätta att trycka ned mig själv för ett beroende jag ännu inte lyckats ta mig ur? Troligen.

Det ligger nog i min natur att vara hård mot mig själv. Inget är bra nog. Aldrig.

Höll på att glömma blogga idag ;P

Idag har jag ätit vingummi. Det var gott och välbehövligt efter flera daaagars duktighet ;)

Idag: 1710 kcal

Protein 11%

Fett 13%

Kolhydrater 76%

Sitter här och knaprar minimorötter. Det är både överskattat och underskattat. Överskattat för att man egentligen hellre hade ätit chips, och underskattat för att det egentligen går lika bra att äta morötter. Med en dipp (blandad med minifraiche) känns det dessutom lite roligt.

Dagens intag:

Protein 25%

Fett 38%

Kolhydrater 37%

 

1320 kcal

Btw, någon som har kontakt med denna tjej? Såg att hon har låst sin blogg, vilket gjorde mig ledsen då det verkligen är min största inspirationskälla. Givetvis respekterar jag att hon har låst den, men jag undrar bara om det finns någon möjlighet att få tillgång till den eller läsa de äldre inläggen ... ?

Efter veckor som snarast kan liknas vid totalt mörker är jag nu tillbaka. Igår t ex så vaknade jag och det första jag gjorde var att gråta. Jag grät för jag ville inte gå upp. Jag vill inte möta världen.

Igår köpte jag medlemsskap på Viktklubb. Idag har jag följt det till punkt och pricka.

Och det känns bra. Det känns inte som någon jätteuppoffring. Det känns bra att ha kontroll.

1370 kcal får jag äta per dag, enligt dem. Och det låter väl ganska rimligt.


Jag är så stolt över mig själv. Det känns som att jag just nu kan klara vad som helst. Jag behöver inte choklad, jag behöver inte chips. Jag klarar mig bra utan dessa.
Däremot finns det andra saker jag behöver, som jag inte har. Men det är en annan historia.