Jag klarar det

Det säger ju sig självt att det går dåligt när man, som jag gör, sätter upp skyhöga krav och mål på sig själv som man aldrig lyckas leva upp till. Kraven jag har på mig själv är dömda att misslyckas redan innan jag hinner påbörja dess förverkligande. Jag tänker att nu, nu är det minsann slut på allt som har varit dåligt innan. Inga chips, inget godis, inga nötter ... knappt någon mat. Ibland går det så långt att det nästan inte känns okej att äta mat. Nästa dag äter jag mat + chips + godis. Var finns logiken? Logiken infinner sig i en utebliven viktnedgång. Och det är ju inte alls konstigt när jag tänker efter, ändå är det så svårt att bryta mönstret.

Jag tror inte på mig själv längre. Och det är en farlig sak att både inse och komma till. Jag orkar knappt tänka "Imorgon ska jag ..." för jag vet ju att det inte kommer bli så ändå.

Radika förändringar och sjuka krav är inte vägen. Små förändringar och att göra saker som känns roliga och uppmuntrande däremot, kan vara vägen.

Dessvärre. Det hade varit så mycket enklare om man bara kunde äta minimalt och träna. Men jag har tydligen inte anorektiker-gener i mig, vilket kanske är tur. Jag vill ju äta, mat är gott och ganska viktigt.

Så jag ska sluta att sätta upp konstiga krav och mål för mig själv som inte lämnar någon plats för snedsteg. Faller man en gång, så är inte livet slut. Men man ska ta lärdom av det. Vad var det som gjorde att jag föll? Hur kan jag undvika detta nästa gång? Allt är inte förstört, och man går inte upp tio kilo.

En av mina stora laster i livet är Pepsi Max. Jag dricker verkligen för mycket av denna vara. Men idag drack jag vatten istället - är det inte värt lite uppmuntran istället för att fortsätta att trycka ned mig själv för ett beroende jag ännu inte lyckats ta mig ur? Troligen.

Det ligger nog i min natur att vara hård mot mig själv. Inget är bra nog. Aldrig.