Jag tror att jag hatar mitt liv
Det finns inte ord för hur mycket jag hatar att vara tjock. Vad jag än gör, var jag än går eller vem jag än är med så tänker jag på hur tjock jag är. Hur ful jag är. Hur värdelös jag är. Och hur mycket alla andra kommer att döma ut mig som en "lat jävel" som en dag kommer kosta samhället sjukt mycket pengar. En människa utan vilja och kämparglöd. Ett fetto utan människovärde. En äcklig parasit som inte lyckas ta tag i sig själva. Jag tänker mig hur de tänker "Hur låter man det gå så långt?".
Ja, why is that? Hur kan man låta det gå så jävla långt? Varför fortsätter man att trycka ned chips i strupen när jeansen redan är svåra att stänga. Listan på frågor kan göras lång och det är frustrerande att inte förstå. Och att inte ha kontroll. Jag hatar det.
Jag tror att jag hatar mitt liv. Hatar den som jag har blivit, hatar hur jag ser ut. Hatar att jag har låtit det bli så. Hatar att det bara är jag som kan få ta mig ur det. Hatar att jag inte förmår mig att ta mig ur det. Hatar att jag mår sämre för varje dag. Hatar att jag inleder varje dag med att inte vilja gå upp ur sängen. Hatar att jag tänker att ingen kille kommer vilja ha mig som jag ser ut nu. Hatar att jag tänker att ingen skulle vilja ha mig om jag mot förmodan lyckades gå ned i vikt och därmed ha jävligt slapp och hängig hud. Hatar att min vikt begränsar mitt liv. Hatar att se tjocka/överviktiga barn och bli ledsen för att jag inser att sannolikheten är stor att de blir precis som jag. Hatar att jag fruktar att få barn för att de eventuellt ska få problem med vikt och barn. Hatar att jag inte vågar berätta för något hur jag mår. Hatar att man som tjock ständigt måste spela glad och försvara sig själv. Hatar världen. Hatar mig själv. Hatar att behöva vara nervös för att få plats i en flygstol eller att hamna på akuten och vara för tjock för sängen. Och så vidare. Och så vidare, in i evigheten.
Jag tror att jag bär på mycket hat. Mycket hat mot mig själv och det jag gör mot mig själv. Och så hatar jag att jag hatar mitt liv när det uppenbarligen finns massa människor som har det värre. Och när mitt liv kan bli värre i framtiden.
Ja, why is that? Hur kan man låta det gå så jävla långt? Varför fortsätter man att trycka ned chips i strupen när jeansen redan är svåra att stänga. Listan på frågor kan göras lång och det är frustrerande att inte förstå. Och att inte ha kontroll. Jag hatar det.
Jag tror att jag hatar mitt liv. Hatar den som jag har blivit, hatar hur jag ser ut. Hatar att jag har låtit det bli så. Hatar att det bara är jag som kan få ta mig ur det. Hatar att jag inte förmår mig att ta mig ur det. Hatar att jag mår sämre för varje dag. Hatar att jag inleder varje dag med att inte vilja gå upp ur sängen. Hatar att jag tänker att ingen kille kommer vilja ha mig som jag ser ut nu. Hatar att jag tänker att ingen skulle vilja ha mig om jag mot förmodan lyckades gå ned i vikt och därmed ha jävligt slapp och hängig hud. Hatar att min vikt begränsar mitt liv. Hatar att se tjocka/överviktiga barn och bli ledsen för att jag inser att sannolikheten är stor att de blir precis som jag. Hatar att jag fruktar att få barn för att de eventuellt ska få problem med vikt och barn. Hatar att jag inte vågar berätta för något hur jag mår. Hatar att man som tjock ständigt måste spela glad och försvara sig själv. Hatar världen. Hatar mig själv. Hatar att behöva vara nervös för att få plats i en flygstol eller att hamna på akuten och vara för tjock för sängen. Och så vidare. Och så vidare, in i evigheten.
Jag tror att jag bär på mycket hat. Mycket hat mot mig själv och det jag gör mot mig själv. Och så hatar jag att jag hatar mitt liv när det uppenbarligen finns massa människor som har det värre. Och när mitt liv kan bli värre i framtiden.
Kommentarer
Trackback
Du anar inte hur mycket jag känner igen mig, speciellt just nu har jag också en sån hata-period. För mig är det olika intensivt i olika perioder, kanske inte för dig? Men om du vill prata med någon som förstår så får du gärna lägga till mig på msn. Om det inte känns för jobbigt. Vill bara göra något för dig, och kanske för mig själv, för som sagt... jag känner igen mig så otroligt mycket. Kanske kan vi peppa varandra, komma med perspektiv som den andre inte har tänkt på?
Hur som helst, du gör som du vill. Men jag finns här. Jag har samma msn som mailen. KRAM!
URL: http://wianna.blogg.se/
Tack för kommentaren! Jo, det är nog faktiskt olika intensivt i olika perioder, men nu känns det som att den har pågått ganska länge.
Jag lägger till dig på MSN under morgondagen :)
URL: http://jagklarardet.blogg.se/
Igen - jag förstår. Jag känner igen allt, har känt allt och känner allt. Går det över? Vet inte. Jag vill tro det.
stor kram
URL: http://kanelpinglansmat.wordpress.com
Hej! Jag vet hur du känner, jag har mått så där hela sista åren. JAg är fet och överviktig och började om på helfart med dieten för några veckor sedan. Men efter några dagar så blev allt piss igen. Varje vecka blev förstörd då jag fuskade. Och ingenting kändes bra, jag hatade allt med mitt liv.
Men, för bara en vecka sedan eller två så "lärde" jag mig att bara försöka tänka positivt. Att bara tänka frammåt och att tänka att det tar tid att bli smal, jag blir inte smal på en natt. Att misslyckas är mänskligt. Inget konstigt med det. Och i måndags börajde jag om med dieten, vlcd, och hade en helt ny inställning på livet och allt. Hittilss flyter det på kanon och jag hatar inte mig själv längre eller allt annat. Jag har inte gråtit på ca en och en halv vecka och jag var den som grät minst varannan dag för mig själv då jag tyckte allt var så hemskt och allt var emot mig. Men nu har jag inte ens haft en tanke på att gråta.
Det låter kanske konstigt att allt blev bra så där bara över några nätter, men det är sant. Jag har äntligen insätt att livet har motgångar. Det är inget att hänga upp sig på. Och så länge man vill så kan man förändra. Jag vill och jag ska bli smal. Det har jag nu gett mig fan på. Jag ska klara detta, och klarar jag det så klarar du det!
Jag lovar :) Men så länge man hatar sig själv så går det inte. Försök bli vän med dig själv och inse att allt inte är skit.
Jättepepp till dig och du kommer garanterat klara av dina mål! Du vill. Kämpa vidare :D
URL: http://blismalmedvlcd.blogg.se/
För mig har tiden hjälpt. Det låter kanske konstigt, men det har hjälpt mig att bli äldre. I många år kände jag som du, och jag hatade åren mellan 20-30 för det kändes som att jag slängde bort dem. Som att jag bara gömde mig bakom min stora kropp medan alla andra festade och reste och hade pojkvänner osv.
Så småningom hände något, jag blev äldre, och fick perspektiv. Det blev inte lika paniskt då. Jag blev lugnare. Tänkte att det inte är hela världen. Tänkte att livet är för kort för att hata mig själv. Tänkte helt enkelt: jag är värd mer än att hela tiden säga nej till allt. Jag började säga ja. Det var asläskigt, men jag provade. Och till min stora glädje insåg jag att det inte spelade någon större roll för andra hur jag såg ut. Det hjälpte mig att tänka att det kanske inte spelar någon roll för mig själv heller, att det är värdet inuti som spelar roll. Och först efter att jag landat i det, mitt eget värde, klarade jag av att ta tag i vikten.
Det är så svårt att ge tips. Jag vill bara ge dig en kram och säga att du duger precis som du är. Jag lovar, du gör det. Var inte så hård mot dig själv. Livet är tillräckligt hårt ändå, och vi behöver mer av att vara snälla mot oss själva.
Något som även har hjälpt mig mycket är terapi.
Maila gärna om du vill bolla eller fråga eller bara prata lite.
KRAM
URL: http://minegenhalsa.blogspot.com
Ps. En blogg som har hjälpt mig mycket att läsa är http://viktat.blogspot.com Ds.
URL: http://minegenhalsa.blogspot.com
Åh vad ledsen jag blir av ditt inlägg, samtidigt som jag känner igen mig. Väger själv 120kg och har inte varit under 100 på 3-4 år och jag vet precis hur det är att vara överviktig, eller rent av fet som jag tyvärr är.
Jag önskar bara att alla som var överviktiga kunde känna sig glada och stolta över vilka de är! För den som du är INUTI är värdefull! Egentligen måste man bearbeta sitt inre innan man går ner i vikt, för annars kommer man aldrig någonsin känna sig nöjd och tillfreds, hur många kilon man än går ner...
Lycka till tjejen, och se till att må bra, det är du värd!
URL: http://bantarbritta.blogg.se/
Kanelpinglan: Kram!
Sanna: Jättekloka ord från dig. Ska försök tänka positivt precis som du och se om det hjälper. Allt gott till dig, och lycka till :)
Min egen hälsa: Tack för en fin kommentar. Jag känner igen mycket av det du skriver, framförallt det där med bortkastade år. Är själv i skrivande stund 22 år och det är med fruktan jag ser åren springa bort eftersom jag "väntar" på att jag ska bli smal först.
Också tänkvärt det där med att andra kanske faktiskt inte bryr sig supermycket om hur tjock/smal man är. Bra insikt! Kram!
bantarbritta: Så sant, så. Lycka till själv :)
URL: http://jagklarardet.blogg.se/