Jag och mina vänner och omvärlden
Jag har kompisar som har anorexi/bulimi. Var och en har sin unika kombination av Ana, Mia, AnaMia eller "jag är inte sjuk".
De är luriga personer. Ja, inte rent personligen då, för en sjukdom kan aldrig jämställas med personen. Men i det här fallet flyter det över på personen.
Alla tycker synd om dem. Det är en skam att de ska behöva må så, i en tidig ålder, trots att de är "jättesnygga och attraktiva". Och visst är det så. Mina vänner ÄR fina. De är bra personer i grunden och visst är de snygga. Men jag kan inte låta bli att, från stund till stund, tänka att världen är allt bra sned.
Feta och tjocka människor hånas allt som oftast. Ja, oftast inte i deras (läs: vår) närvaro. Men på TV. I samhället i stort. "Jag vill inte betala för din tjocka, äckliga kropp." "Du kommer dö i förtid." "Du kommer aldrig få ett jobb när du ser ut så." Och så vidare in i evigheten.
Sällan eller aldrig, vågar jag påstå, har jag läst en enda kommentar på Internet eller en uttalad sådan i verkligheten om att folk uppvisar en ovilja att betala för ätstördas (i dagligt tal jämställt med anorexi/bulimi) vård. Tvärtom. Klart att de ska ha vård, det är ju så synd om dem.
Missförstå mig rätt. Det är klart att de ska ha vård. Ätstörningar ÄR ett helvete som förstör relationer, liv, kroppar, hjärnor, karriärer och allt däremellan. Men, feta och tjocka har också ofta ätstörningar. Det går inte förneka.
Anorektiker och feta personer har egentligen väldigt mycket gemensamt, skulle jag vilja säga. Både jag och anorektikern fokuserar onormalt mycket på mat. Vi lägger vikt vid vad vi äter. Vi tänker på mat och kroppen större delen av dagen. Och vi fullkomligt avskyr oss själva och kanske framförallt våra kroppar. Det är mest uttrycket för dessa känslor som är olika. Anorektikern svälter sig, den fete äter. Ändå är det mest synd om anorektikern.
Må vara att anorektikern är i större direkt livsfara, men båda sjukdomarna sätter liknande spår i kropp och själ.
(Men det här vågar jag inte säga högt.)
(Och inte det här heller. Men jag är ätstörd.)
Jag hoppas att vi alla går en ljusare framtid till mötes ♥
De är luriga personer. Ja, inte rent personligen då, för en sjukdom kan aldrig jämställas med personen. Men i det här fallet flyter det över på personen.
Alla tycker synd om dem. Det är en skam att de ska behöva må så, i en tidig ålder, trots att de är "jättesnygga och attraktiva". Och visst är det så. Mina vänner ÄR fina. De är bra personer i grunden och visst är de snygga. Men jag kan inte låta bli att, från stund till stund, tänka att världen är allt bra sned.
Feta och tjocka människor hånas allt som oftast. Ja, oftast inte i deras (läs: vår) närvaro. Men på TV. I samhället i stort. "Jag vill inte betala för din tjocka, äckliga kropp." "Du kommer dö i förtid." "Du kommer aldrig få ett jobb när du ser ut så." Och så vidare in i evigheten.
Sällan eller aldrig, vågar jag påstå, har jag läst en enda kommentar på Internet eller en uttalad sådan i verkligheten om att folk uppvisar en ovilja att betala för ätstördas (i dagligt tal jämställt med anorexi/bulimi) vård. Tvärtom. Klart att de ska ha vård, det är ju så synd om dem.
Missförstå mig rätt. Det är klart att de ska ha vård. Ätstörningar ÄR ett helvete som förstör relationer, liv, kroppar, hjärnor, karriärer och allt däremellan. Men, feta och tjocka har också ofta ätstörningar. Det går inte förneka.
Anorektiker och feta personer har egentligen väldigt mycket gemensamt, skulle jag vilja säga. Både jag och anorektikern fokuserar onormalt mycket på mat. Vi lägger vikt vid vad vi äter. Vi tänker på mat och kroppen större delen av dagen. Och vi fullkomligt avskyr oss själva och kanske framförallt våra kroppar. Det är mest uttrycket för dessa känslor som är olika. Anorektikern svälter sig, den fete äter. Ändå är det mest synd om anorektikern.
Må vara att anorektikern är i större direkt livsfara, men båda sjukdomarna sätter liknande spår i kropp och själ.
(Men det här vågar jag inte säga högt.)
(Och inte det här heller. Men jag är ätstörd.)
Jag hoppas att vi alla går en ljusare framtid till mötes ♥
Kommentarer
Trackback
Det är så sant det du skriver... och tyvärr stämmer det att man tyvärr inte ser det på samma sätt! =/ Va stark och försök att få in rutiner... det var de som räddade mig från allt småätande och även att få in träningen i rutin är nu helt underbart, jag klarar mig inte undan de endorfin-kickar som jag förr i tiden trodde var nån jävla löjlig upplevelse som bara de "ritkgit tränade" skulle få uppleva... men så var det inte! Kämpa på! kram
URL: http://cataztrof.blogg.se/
Tack!
URL: http://jagklarardet.blogg.se/
Riktigt bra skrivet!! Du har SÅ rätt!