And I say, no more ...
Jag har seriösa problem. På riktigt. Låt mig förtälja en anekdot som utspelade sig idag:
Jag var på väg in till stan för att inhandla en pryl jag länge har suktat efter. Jag var glad. Jag hade inte en tanke på god mat, chips eller godis. Väl framme i affären visar det sig att jag har missförstått priset, och därmed blir det inget köp. jag känner hur tårarna börjar brinna bakom ögonen pga. besvikelsen och det faktum att inget tycks gå min väg. Väl ute ur affären känner jag hur en våg av dåliga tankar når min hjärna.
Vad tänker jag?
Jo, givetvis hur jag ska gottgöra för den plötsligt uppkomna besvikelsen. Och hur gör man detta "bäst"? Jo, med mat. Vad slutar dagen med? Jo, att jag har ätit ...
* Godis
* Chips
* Ett Max-mål
Detta är inte okej. Inte alls okej. Och det blir bara värre och värre, och jag känner mig som en väldigt dålig människa när det inte längre känns som att jag har kontroll. Och jag har ingen kontroll, that's for sure.
Det måste till en förändring. På riktigt. Inte bara en fysisk förändring utan även en psykisk. Det fungerar liksom inte att trösta sig med mat (något jag borde ha lärt mig by now).
På måndag återställs klockorna. Jag börjar om. För sista gången. Går det inte då, så ger jag officiellt upp.
Om någon annan känner att ni också behöver en nystart, så kan vi ju nystarta tillsammans. Hör av er i sådana fall.
Jag var på väg in till stan för att inhandla en pryl jag länge har suktat efter. Jag var glad. Jag hade inte en tanke på god mat, chips eller godis. Väl framme i affären visar det sig att jag har missförstått priset, och därmed blir det inget köp. jag känner hur tårarna börjar brinna bakom ögonen pga. besvikelsen och det faktum att inget tycks gå min väg. Väl ute ur affären känner jag hur en våg av dåliga tankar når min hjärna.
Vad tänker jag?
Jo, givetvis hur jag ska gottgöra för den plötsligt uppkomna besvikelsen. Och hur gör man detta "bäst"? Jo, med mat. Vad slutar dagen med? Jo, att jag har ätit ...
* Godis
* Chips
* Ett Max-mål
Detta är inte okej. Inte alls okej. Och det blir bara värre och värre, och jag känner mig som en väldigt dålig människa när det inte längre känns som att jag har kontroll. Och jag har ingen kontroll, that's for sure.
Det måste till en förändring. På riktigt. Inte bara en fysisk förändring utan även en psykisk. Det fungerar liksom inte att trösta sig med mat (något jag borde ha lärt mig by now).
På måndag återställs klockorna. Jag börjar om. För sista gången. Går det inte då, så ger jag officiellt upp.
Om någon annan känner att ni också behöver en nystart, så kan vi ju nystarta tillsammans. Hör av er i sådana fall.
Sluta vara så hård mot mig själv
Det säger ju sig självt att det går dåligt när man, som jag gör, sätter upp skyhöga krav och mål på sig själv som man aldrig lyckas leva upp till. Kraven jag har på mig själv är dömda att misslyckas redan innan jag hinner påbörja dess förverkligande. Jag tänker att nu, nu är det minsann slut på allt som har varit dåligt innan. Inga chips, inget godis, inga nötter ... knappt någon mat. Ibland går det så långt att det nästan inte känns okej att äta mat. Nästa dag äter jag mat + chips + godis. Var finns logiken? Logiken infinner sig i en utebliven viktnedgång. Och det är ju inte alls konstigt när jag tänker efter, ändå är det så svårt att bryta mönstret.
Jag tror inte på mig själv längre. Och det är en farlig sak att både inse och komma till. Jag orkar knappt tänka "Imorgon ska jag ..." för jag vet ju att det inte kommer bli så ändå.
Radika förändringar och sjuka krav är inte vägen. Små förändringar och att göra saker som känns roliga och uppmuntrande däremot, kan vara vägen.
Dessvärre. Det hade varit så mycket enklare om man bara kunde äta minimalt och träna. Men jag har tydligen inte anorektiker-gener i mig, vilket kanske är tur. Jag vill ju äta, mat är gott och ganska viktigt.
Så jag ska sluta att sätta upp konstiga krav och mål för mig själv som inte lämnar någon plats för snedsteg. Faller man en gång, så är inte livet slut. Men man ska ta lärdom av det. Vad var det som gjorde att jag föll? Hur kan jag undvika detta nästa gång? Allt är inte förstört, och man går inte upp tio kilo.
En av mina stora laster i livet är Pepsi Max. Jag dricker verkligen för mycket av denna vara. Men idag drack jag vatten istället - är det inte värt lite uppmuntran istället för att fortsätta att trycka ned mig själv för ett beroende jag ännu inte lyckats ta mig ur? Troligen.
Det ligger nog i min natur att vara hård mot mig själv. Inget är bra nog. Aldrig.
Jag tror inte på mig själv längre. Och det är en farlig sak att både inse och komma till. Jag orkar knappt tänka "Imorgon ska jag ..." för jag vet ju att det inte kommer bli så ändå.
Radika förändringar och sjuka krav är inte vägen. Små förändringar och att göra saker som känns roliga och uppmuntrande däremot, kan vara vägen.
Dessvärre. Det hade varit så mycket enklare om man bara kunde äta minimalt och träna. Men jag har tydligen inte anorektiker-gener i mig, vilket kanske är tur. Jag vill ju äta, mat är gott och ganska viktigt.
Så jag ska sluta att sätta upp konstiga krav och mål för mig själv som inte lämnar någon plats för snedsteg. Faller man en gång, så är inte livet slut. Men man ska ta lärdom av det. Vad var det som gjorde att jag föll? Hur kan jag undvika detta nästa gång? Allt är inte förstört, och man går inte upp tio kilo.
En av mina stora laster i livet är Pepsi Max. Jag dricker verkligen för mycket av denna vara. Men idag drack jag vatten istället - är det inte värt lite uppmuntran istället för att fortsätta att trycka ned mig själv för ett beroende jag ännu inte lyckats ta mig ur? Troligen.
Det ligger nog i min natur att vara hård mot mig själv. Inget är bra nog. Aldrig.
En turbulent tid
Efter veckor som snarast kan liknas vid totalt mörker är jag nu tillbaka. Igår t ex så vaknade jag och det första jag gjorde var att gråta. Jag grät för jag ville inte gå upp. Jag vill inte möta världen.
Igår köpte jag medlemsskap på Viktklubb. Idag har jag följt det till punkt och pricka.
Och det känns bra. Det känns inte som någon jätteuppoffring. Det känns bra att ha kontroll.
1370 kcal får jag äta per dag, enligt dem. Och det låter väl ganska rimligt.
Jag är så stolt över mig själv. Det känns som att jag just nu kan klara vad som helst. Jag behöver inte choklad, jag behöver inte chips. Jag klarar mig bra utan dessa.
Däremot finns det andra saker jag behöver, som jag inte har. Men det är en annan historia.
Igår köpte jag medlemsskap på Viktklubb. Idag har jag följt det till punkt och pricka.
Och det känns bra. Det känns inte som någon jätteuppoffring. Det känns bra att ha kontroll.
1370 kcal får jag äta per dag, enligt dem. Och det låter väl ganska rimligt.
Jag är så stolt över mig själv. Det känns som att jag just nu kan klara vad som helst. Jag behöver inte choklad, jag behöver inte chips. Jag klarar mig bra utan dessa.
Däremot finns det andra saker jag behöver, som jag inte har. Men det är en annan historia.
Jag saknar så mycket
Jag saknar min fd. pojkvän varje dag. Han var min bäste vän och verkligen ett stort stöd i mitt liv, inte bara för viktnedgång utan för allt. Han hjälpte mig, stötte mig. Han var hos mig. Han var min enda trygghet i livet. Sen en dag sa det poff! och han var borta. Tydligen var det roligare att vara ihop med en av hans kompisar.
Och jag saknar att bo i en egen lägenhet. Varje dag påminns jag om hur mycket jag inte vill bo här, i en källare hos min mamma. Det är fuktigt, vått, rått. Jag vaknar med halsont varje morgon på grund av klimatet. Jag hatar varje sekund som jag måste bo här och jag tappar mer och mer suget till att göra något alls när jag vet att det är det här jag har att komma "hem" till.
Kanske klarar jag inte alls av att gå ned i vikt. Kanske är det onödigt att ens försöka ... ? När jag inte ens finner motivation till att städa, duscha eller tvätta kanske prioriteringarna borde ligga på annat håll. Just nu känns det inte som att det går så bra. Och jag vet inte vad jag vill. Om jag vill. Eller hur jag ska nå dit.
Och jag saknar att bo i en egen lägenhet. Varje dag påminns jag om hur mycket jag inte vill bo här, i en källare hos min mamma. Det är fuktigt, vått, rått. Jag vaknar med halsont varje morgon på grund av klimatet. Jag hatar varje sekund som jag måste bo här och jag tappar mer och mer suget till att göra något alls när jag vet att det är det här jag har att komma "hem" till.
Kanske klarar jag inte alls av att gå ned i vikt. Kanske är det onödigt att ens försöka ... ? När jag inte ens finner motivation till att städa, duscha eller tvätta kanske prioriteringarna borde ligga på annat håll. Just nu känns det inte som att det går så bra. Och jag vet inte vad jag vill. Om jag vill. Eller hur jag ska nå dit.
Saker man gör för att undvika sin kropp
- När jag sitter på en buss, på en stol utan bord eller i en soffa ser jag alltid till att ha något i knät, så att jag inte behöver konfontreras med mina mindre smala och smickrande lår. På bussen tar jag väskan, i soffan en kudde men på en stol blir det oftast värre. Jag tycker det är ganska jobbigt att sitta och prata i en grupp om man inte har ett bord framför sig som man kan gömma sig bakom.
- Undvika speglar så långt det bara går, och om man måste kolla så är det endast ansiktet som får synas. I provrum t ex vänder jag alltid bort alla speglar; jag vill verkligen inte se (vilket i sin tur givetvis innebär att jag egentligen inte vet hur kläderna sitter / ser ut).
- Bär tjocka och svarta kläder och undvika tighta och ljusa kläder. Oftast väljer jag även jeans i baggy-modell (ja, hur mycket baggy de nu blir när man är så tjock som jag är ...). Det finns en anledning till varför jag aldrig har gjllat sommaren - man måste klä av sig, vilket jag vägrar och då blir det ofta himla varmt.
- Bär långa tröjor och linnen (dagens mode är ganska snällt mot övervikta trots allt, värre var det på 90-talet då de korta magtröjorna var ett allmänt måste).
- Ständigt försöka ha blicken framåt och inte kolla nedåt för att råka få se en tjock mage eller breda lår.
- Duschar i mörker (ja, jag vet ...)
- Undviker, eller inte alls, att kolla på foton av en själv. När jag blir taggad på Facebook t ex så måste jag bocka i "disable images" i min webbläsare och sedan gå in och ta bort taggen. Jag skäms så för min kropp.
Jag hatar mat
... ja, det är sant. Jag hatar verkligen mat. Jag hatar att jag inte kan stå emot, att jag gillar det så mycket och att jag ... har känslor ... för ... mat. Det är ju inte utan att man stundtals önskar att man slapp äta helt, och kunde leva på några roliga fruktera hela livet, eller något.
Mitt liv är verkligen svart på vitt: antingen banta fullt ut, eller frossa fullt ut. Sådan beteende får givetvs sina konsekvenser för hälsan då man onekligen inte orkar banta fullt ut 365 dagar om året. När jag väl börjar göra något, t ex banta, så är det svårt för mig att inte göra det "för mycket". Dock kan ju detta vara både en bra och en dålig egenskap: det gör att man klarar nästan allt. Jag har denna instinkt att tacka för mina betyg, min utbildning och mina kunskaper. Men jag har även den att tacka för andra saker, som kanske inte anses vara lika positiva.
När jag väl bantar vill jag inte äta alls. Jag känner ett starkt hat inför hela ätandet och vill ignorera matens existens: det är jobbigt att inte få äta vad man vill, i vilka mängder man vill och när man vill. Det är så illa att jag alltså hellre inte skulle äta alls. Svart eller vitt. Frossa eller svälta.
Jag kommer ihåg en gång när en kompis berättade att hon brukade spy efter måltider. Jag fick lite panik. Vad skulle jag göra? Det enda jag kunde komma på var att tvinga henne att gå till skolsköterskan. Skolsköterskan tyckte att det var klokt. Vad jag inte sa till min kompis, var att jag försökte gå ned i vikt vid samma tid (på vanligt vis), men avbröt hela grejen för att fullt ut kunna stödja henne i hennes sjukdom. Det gick helt enkelt inte att fokusera på två så olika saker samtidigt. Vad säger det om mig? Troligen att jag endast kan fokusera på en eller några få saker samtidigt, för jag måste fokusera så mycket på de saker som jag väljer att fokusera på, så att säga.
Mitt liv är verkligen svart på vitt: antingen banta fullt ut, eller frossa fullt ut. Sådan beteende får givetvs sina konsekvenser för hälsan då man onekligen inte orkar banta fullt ut 365 dagar om året. När jag väl börjar göra något, t ex banta, så är det svårt för mig att inte göra det "för mycket". Dock kan ju detta vara både en bra och en dålig egenskap: det gör att man klarar nästan allt. Jag har denna instinkt att tacka för mina betyg, min utbildning och mina kunskaper. Men jag har även den att tacka för andra saker, som kanske inte anses vara lika positiva.
När jag väl bantar vill jag inte äta alls. Jag känner ett starkt hat inför hela ätandet och vill ignorera matens existens: det är jobbigt att inte få äta vad man vill, i vilka mängder man vill och när man vill. Det är så illa att jag alltså hellre inte skulle äta alls. Svart eller vitt. Frossa eller svälta.
Jag kommer ihåg en gång när en kompis berättade att hon brukade spy efter måltider. Jag fick lite panik. Vad skulle jag göra? Det enda jag kunde komma på var att tvinga henne att gå till skolsköterskan. Skolsköterskan tyckte att det var klokt. Vad jag inte sa till min kompis, var att jag försökte gå ned i vikt vid samma tid (på vanligt vis), men avbröt hela grejen för att fullt ut kunna stödja henne i hennes sjukdom. Det gick helt enkelt inte att fokusera på två så olika saker samtidigt. Vad säger det om mig? Troligen att jag endast kan fokusera på en eller några få saker samtidigt, för jag måste fokusera så mycket på de saker som jag väljer att fokusera på, så att säga.
Saker man oroar sig för som överviktig
Det finns många saker som man som överviktig ständigt oroar sig för. Tanken på att en dag slippa dessa orosmoment är onekligen svindlande, och personligen så undrar jar faktiskt VAD jag skulle oroa mig för om jag inte behövde oroa mig för saker som har med vikt och utseende att göra.
Kläder är ett bra exempel på en sak som för en smal människa är roligt, men som för en överviktig är ett helvete. Det är inte roligt någonstans och jag brukar mest roffa åt mig första bästa som passar utan att egentligen varken reflektera över hur det ser ut eller om det egentligen är något jag vill ha ("hey, det passade ju någorlunda ..."). Det är egentligen inte bara att köpa kläder som är hemskt. En sådan vital sak som arbetskläder kan även det orsaka en och annan sömnlös natt. Jag kommer ihåg en gång när jag skulle börja ett jobb som jag visste skulle innebära arbetskläder. Jag oroade mig inte för arbetskamraterna, arbetet eller något annat. Jag oroade mig enbart för arbetskläderna. Och oron var sannerligen befogad. Alla vi som skulle börja nya fick stå i samma rum och prova ut vilken storlek vi skulle ha. Gissa om största gick på? Svar nej. Gissa hur pinsamt det var? Jag ville dö och aldrig uppstå igen.
Att flyga flygplan och oroa sig för att man inte får plats i stolen eller att inte säkerhetsbältet går runt. Okej, då måste man vara rätt stor. Men ändå. När man ligger och oroar sig nattetid så målar man upp de mest hemska och överdrivna situationer man kan komma på. Rätt sjukt egentligen, men säkerligen sant för fler än jag. Efter som åtminstone jag undviker att ens se på min egen kropp är det faktiskt ganska svårt att veta exakt hur stor man är och var ens, ehm, "begränsningar" ligger.
Foton över huvud taget. Jag hatar kameror. Så fort jag ser att någon har med sig en kamera eller tar fram en kamera så börjar ångesten krypa sig på. Jag vill verkligen inte vara med på bild, jag vill inte att det ska bevaras för framtiden hur tjock jag är, och så vidare ... Klassfoton i skolan var även de en pina, framförallt för de stackare som fick SITTA ned (man ser ju nästan alltid större ut när man sitter ned, och det gäller såklart både smala och tjocka människor).
Att bli hånad för sin vikt eller att på stan höra att folk kallar en för "tjockis" eller liknande. Även om man själv vet att man är tjock så är det såklart inte roligt att få höra det av andra - man vet ju det så väl själv och man blir ständigt påmind, andra behöver inte förstärka känslan av att man ser ut som man gör. Egentligen är det jobbigt om andra ens tar upp ens vikt eller vikt och bantning över huvud taget, man (jag) tar det ändå alltid personligt och bara antar att de tar upp det på grund av att jag ser ut som jag gör. Det känns helt enkelt som att man SKA vara aktiv bantande om man är överviktig.
Har ni något speciellt som ni oroar för?
Kläder är ett bra exempel på en sak som för en smal människa är roligt, men som för en överviktig är ett helvete. Det är inte roligt någonstans och jag brukar mest roffa åt mig första bästa som passar utan att egentligen varken reflektera över hur det ser ut eller om det egentligen är något jag vill ha ("hey, det passade ju någorlunda ..."). Det är egentligen inte bara att köpa kläder som är hemskt. En sådan vital sak som arbetskläder kan även det orsaka en och annan sömnlös natt. Jag kommer ihåg en gång när jag skulle börja ett jobb som jag visste skulle innebära arbetskläder. Jag oroade mig inte för arbetskamraterna, arbetet eller något annat. Jag oroade mig enbart för arbetskläderna. Och oron var sannerligen befogad. Alla vi som skulle börja nya fick stå i samma rum och prova ut vilken storlek vi skulle ha. Gissa om största gick på? Svar nej. Gissa hur pinsamt det var? Jag ville dö och aldrig uppstå igen.
Att flyga flygplan och oroa sig för att man inte får plats i stolen eller att inte säkerhetsbältet går runt. Okej, då måste man vara rätt stor. Men ändå. När man ligger och oroar sig nattetid så målar man upp de mest hemska och överdrivna situationer man kan komma på. Rätt sjukt egentligen, men säkerligen sant för fler än jag. Efter som åtminstone jag undviker att ens se på min egen kropp är det faktiskt ganska svårt att veta exakt hur stor man är och var ens, ehm, "begränsningar" ligger.
Foton över huvud taget. Jag hatar kameror. Så fort jag ser att någon har med sig en kamera eller tar fram en kamera så börjar ångesten krypa sig på. Jag vill verkligen inte vara med på bild, jag vill inte att det ska bevaras för framtiden hur tjock jag är, och så vidare ... Klassfoton i skolan var även de en pina, framförallt för de stackare som fick SITTA ned (man ser ju nästan alltid större ut när man sitter ned, och det gäller såklart både smala och tjocka människor).
Att bli hånad för sin vikt eller att på stan höra att folk kallar en för "tjockis" eller liknande. Även om man själv vet att man är tjock så är det såklart inte roligt att få höra det av andra - man vet ju det så väl själv och man blir ständigt påmind, andra behöver inte förstärka känslan av att man ser ut som man gör. Egentligen är det jobbigt om andra ens tar upp ens vikt eller vikt och bantning över huvud taget, man (jag) tar det ändå alltid personligt och bara antar att de tar upp det på grund av att jag ser ut som jag gör. Det känns helt enkelt som att man SKA vara aktiv bantande om man är överviktig.
Har ni något speciellt som ni oroar för?
Drömmen om de ultimata jeansen
Idag gick jag på stan och jag blir alltid lika ledsen av att göra detta. På något sätt blir det så himla uppenbart att jag är allt annat än vad jag egentligen vill vara. Jag vill springa runt i affärerna och prova kläder, köpa jeans som jag vill ha för att de sitter bra (inte för att de är de enda som går på) och faktiskt använda speglarna som de hemska provrummen faktiskt är utrustade med. Om jag avslöjade alla "knep" jag har utvecklat under åren för att slippa se/konfronteras med min egen kropp så skulle säkerligen en och annan psykolog förundras. Kanske är dessa "knep" av intresse för er bloggläsare? Jag känner inte att jag egentligen måste hålla tillbaka på något då jag bloggar anonymt.
Jag har en dröm om ett par jeans. De är snygga. De sitter bra. De har en bra storlek (31-32?) och jag köper dem med glädje. Det spelar nästan ingen roll hur mycket de kostar så länge de är i rätt storlek och har rätt passform. En dag kanske jag får köpa dem. Men just nu är de långt borta.
