Jag klarar det

Jag saknar min fd. pojkvän varje dag. Han var min bäste vän och verkligen ett stort stöd i mitt liv, inte bara för viktnedgång utan för allt. Han hjälpte mig, stötte mig. Han var hos mig. Han var min enda trygghet i livet. Sen en dag sa det poff! och han var borta. Tydligen var det roligare att vara ihop med en av hans kompisar.

Och jag saknar att bo i en egen lägenhet. Varje dag påminns jag om hur mycket jag inte vill bo här, i en källare hos min mamma. Det är fuktigt, vått, rått. Jag vaknar med halsont varje morgon på grund av klimatet. Jag hatar varje sekund som jag måste bo här och jag tappar mer och mer suget till att göra något alls när jag vet att det är det här jag har att komma "hem" till.

Kanske klarar jag inte alls av att gå ned i vikt. Kanske är det onödigt att ens försöka ... ? När jag inte ens finner motivation till att städa, duscha eller tvätta kanske prioriteringarna borde ligga på annat håll. Just nu känns det inte som att det går så bra. Och jag vet inte vad jag vill. Om jag vill. Eller hur jag ska nå dit.