Jag klarar det

Det finns många saker som man som överviktig ständigt oroar sig för. Tanken på att en dag slippa dessa orosmoment är onekligen svindlande, och personligen så undrar jar faktiskt VAD jag skulle oroa mig för om jag inte behövde oroa mig för saker som har med vikt och utseende att göra.

Kläder är ett bra exempel på en sak som för en smal människa är roligt, men som för en överviktig är ett helvete. Det är inte roligt någonstans och jag brukar mest roffa åt mig första bästa som passar utan att egentligen varken reflektera över hur det ser ut eller om det egentligen är något jag vill ha ("hey, det passade ju någorlunda ..."). Det är egentligen inte bara att köpa kläder som är hemskt. En sådan vital sak som arbetskläder kan även det orsaka en och annan sömnlös natt. Jag kommer ihåg en gång när jag skulle börja ett jobb som jag visste skulle innebära arbetskläder. Jag oroade mig inte för arbetskamraterna, arbetet eller något annat. Jag oroade mig enbart för arbetskläderna. Och oron var sannerligen befogad. Alla vi som skulle börja nya fick stå i samma rum och prova ut vilken storlek vi skulle ha. Gissa om största gick på? Svar nej. Gissa hur pinsamt det var? Jag ville dö och aldrig uppstå igen.

Att flyga flygplan och oroa sig för att man inte får plats i stolen eller att inte säkerhetsbältet går runt. Okej, då måste man vara rätt stor. Men ändå. När man ligger och oroar sig nattetid så målar man upp de mest hemska och överdrivna situationer man kan komma på. Rätt sjukt egentligen, men säkerligen sant för fler än jag. Efter som åtminstone jag undviker att ens se på min egen kropp är det faktiskt ganska svårt att veta exakt hur stor man är och var ens, ehm, "begränsningar" ligger.

Foton över huvud taget. Jag hatar kameror. Så fort jag ser att någon har med sig en kamera eller tar fram en kamera så börjar ångesten krypa sig på. Jag vill verkligen inte vara med på bild, jag vill inte att det ska bevaras för framtiden hur tjock jag är, och så vidare ... Klassfoton i skolan var även de en pina, framförallt för de stackare som fick SITTA ned (man ser ju nästan alltid större ut när man sitter ned, och det gäller såklart både smala och tjocka människor).

Att bli hånad för sin vikt eller att på stan höra att folk kallar en för "tjockis" eller liknande. Även om man själv vet att man är tjock så är det såklart inte roligt att få höra det av andra - man vet ju det så väl själv och man blir ständigt påmind, andra behöver inte förstärka känslan av att man ser ut som man gör. Egentligen är det jobbigt om andra ens tar upp ens vikt eller vikt och bantning över huvud taget, man (jag) tar det ändå alltid personligt och bara antar att de tar upp det på grund av att jag ser ut som jag gör. Det känns helt enkelt som att man SKA vara aktiv bantande om man är överviktig.


Har ni något speciellt som ni oroar för?