Jag klarar det

... ja, det är sant. Jag hatar verkligen mat. Jag hatar att jag inte kan stå emot, att jag gillar det så mycket och att jag ... har känslor ... för ... mat. Det är ju inte utan att man stundtals önskar att man slapp äta helt, och kunde leva på några roliga fruktera hela livet, eller något.

Mitt liv är verkligen svart på vitt: antingen banta fullt ut, eller frossa fullt ut. Sådan beteende får givetvs sina konsekvenser för hälsan då man onekligen inte orkar banta fullt ut 365 dagar om året. När jag väl börjar göra något, t ex banta, så är det svårt för mig att inte göra det "för mycket". Dock kan ju detta vara både en bra och en dålig egenskap: det gör att man klarar nästan allt. Jag har denna instinkt att tacka för mina betyg, min utbildning och mina kunskaper. Men jag har även den att tacka för andra saker, som kanske inte anses vara lika positiva.

När jag väl bantar vill jag inte äta alls. Jag känner ett starkt hat inför hela ätandet och vill ignorera matens existens: det är jobbigt att inte få äta vad man vill, i vilka mängder man vill och när man vill. Det är så illa att jag alltså hellre inte skulle äta alls. Svart eller vitt. Frossa eller svälta.

Jag kommer ihåg en gång när en kompis berättade att hon brukade spy efter måltider. Jag fick lite panik. Vad skulle jag göra? Det enda jag kunde komma på var att tvinga henne att gå till skolsköterskan. Skolsköterskan tyckte att det var klokt. Vad jag inte sa till min kompis, var att jag försökte gå ned i vikt vid samma tid (på vanligt vis), men avbröt hela grejen för att fullt ut kunna stödja henne i hennes sjukdom. Det gick helt enkelt inte att fokusera på två så olika saker samtidigt. Vad säger det om mig? Troligen att jag endast kan fokusera på en eller några få saker samtidigt, för jag måste fokusera så mycket på de saker som jag väljer att fokusera på, så att säga.