Jag klarar det

Jag kämpar. Varje minut och varje timme är en kamp mot demonerna i min hjärna.

Och jag längtar inte längre hem på dagarna, för jag vet att risken då är stor att jag vräker i mig både det ena och det andra. Jag dröjer mig kvar på jobbet så länge som möjligt, allt för att undvika att få tristess-tid i närheten av kylskåpet och affären.

Sjukt, eller hur?

Men jag kämpar. Jag tänker äta, men jag tänker inte överäta. Jag har till och med slutat dricka cola light (jag måste vara beroende), vatten blir det istället.

Just nu gör jag allt för att hålla mig borta från överätandet. Tänker på annat, gör annat, stickar, jobbar, sover. Vad som helst, bara inte överäta.

Naglar. En av få områden där smala och tjocka tävlar på lika villkor, and damn, I like that! ;)

Jag försöker alltid ha fina naglar. Det får mig att känna mig lite fin. Oftast kör jag på fransk manikyr, och jag gör allt själv :)


Nails of today (gelénaglar)

Idag ska jag försöka igen. Sitter och lyssnar på I believe och försöker kraftsamla. Låten handlar förvisso om Obama, men för mig betyder den mer "det går att lyckas". Minns att jag brukade lyssna på låten i fråga när jag fick mitt nuvarande jobb. Då var jag så glad att jag grät varje dag (av lycka). Galet, jag vet. Men efter en tids hopplöst arbetssökande så var lyckan total när jag till slut fick ett jobb.

Klockan är i skrivande stund 06:55. Ska packa träningskläderna och cykla till jobbet.

Det finns inte ord för hur mycket jag hatar att vara tjock. Vad jag än gör, var jag än går eller vem jag än är med så tänker jag på hur tjock jag är. Hur ful jag är. Hur värdelös jag är. Och hur mycket alla andra kommer att döma ut mig som en "lat jävel" som en dag kommer kosta samhället sjukt mycket pengar. En människa utan vilja och kämparglöd. Ett fetto utan människovärde. En äcklig parasit som inte lyckas ta tag i sig själva. Jag tänker mig hur de tänker "Hur låter man det gå så långt?".

Ja, why is that? Hur kan man låta det gå så jävla långt? Varför fortsätter man att trycka ned chips i strupen när jeansen redan är svåra att stänga. Listan på frågor kan göras lång och det är frustrerande att inte förstå. Och att inte ha kontroll. Jag hatar det.

Jag tror att jag hatar mitt liv. Hatar den som jag har blivit, hatar hur jag ser ut. Hatar att jag har låtit det bli så. Hatar att det bara är jag som kan få ta mig ur det. Hatar att jag inte förmår mig att ta mig ur det. Hatar att jag mår sämre för varje dag. Hatar att jag inleder varje dag med att inte vilja gå upp ur sängen. Hatar att jag tänker att ingen kille kommer vilja ha mig som jag ser ut nu. Hatar att jag tänker att ingen skulle vilja ha mig om jag mot förmodan lyckades gå ned i vikt och därmed ha jävligt slapp och hängig hud. Hatar att min vikt begränsar mitt liv. Hatar att se tjocka/överviktiga barn och bli ledsen för att jag inser att sannolikheten är stor att de blir precis som jag. Hatar att jag fruktar att få barn för att de eventuellt ska få problem med vikt och barn. Hatar att jag inte vågar berätta för något hur jag mår. Hatar att man som tjock ständigt måste spela glad och försvara sig själv. Hatar världen. Hatar mig själv. Hatar att behöva vara nervös för att få plats i en flygstol eller att hamna på akuten och vara för tjock för sängen. Och så vidare. Och så vidare, in i evigheten.

Jag tror att jag bär på mycket hat. Mycket hat mot mig själv och det jag gör mot mig själv. Och så hatar jag att jag hatar mitt liv när det uppenbarligen finns massa människor som har det värre. Och när mitt liv kan bli värre i framtiden.

... och jag har panik.

"Hur är läget?", skrev en kompis precis på MSN.

Hur läget är? Jag ska berätta hur läget är:
Läget är käpprätt åt Italien. Jag mår piss. Jag är fet, olycklig, ensam och stressad. Jag kan inte sova, min mage gör ont och huvudet värker.

Idag fick jag dessutom för mig att jag skulle köpa kläder. Jag ska nämligen gå på fotografering på onsdag. Yes, you heard me ... fotografering. Mitt runda ansikte ska förevigas på bild. En bild som dessutom ska skrivas ut och pryda en vägg på jobbet. Döda mig.

"En sån där modern halvslapp kavaj är ju fint", tänkte jag. "Ser lagom propert ut." Letade igenom hela den medelstora staden. Plockade på mig. Stegade mot provrum efter provrum, fastän att jag nästan visste säkert att ingen skulle passa.
Mycket riktigt. Alla var för små. Riktigt för små. Inte ens storlek 44 gick på. Är det jag som är megastor eller kavajerna som är minismå?

Jag vill förstöra min kropp ännu mer. Svälja chips efter chips. Skölja ned choklad med Pepsi. Det spelar ändå ingen roll.
Vissa dagar är mitt liv lika svart som kaffet i min kopp. Idag är en sån dag.

Så, vad svarar jag då på "Hur är läget?"-frågan.
"Det är okej här, hur är det själv?"

Nej, nu sätter jag mig i soffan och stickar. Jag ska inte hetsäta. Inte idag.

Min mage gör ont. Jag misstänker magsår, alternativt magkatarr. Föga förvånande, såklart.

Jag stressar. Pressar mig själv. Sover dåligt. Suger åt mig av kritik på jobbet. Kritiserar mig själv. Stressar upp mig. Mår dåligt. Äter dåligt. Vill prestera mer. Vill lyckas. Vill vara något.

Nu har jag lyckats bli något: ett magkatarrs-offer.

Kära läsare,

Ni är fina.
Jag vill göra er stolta. Skriva om min resa, om hur bra det går. Vara en inspirationskälla, förhoppningsvis hjälpa er en bit på vägen. Visa att det går. Att jag klarar det.

Men det gör jag inte. Uppenbarligen. Jag kan inte vara en förebild. Jag kan inte skriva att det går bra, för det gör det inte. Jag är fast i helvetet på jorden och jag vet inte vad som skule få mig ur det. Jag vet faktiskt inte. Och vissa dagar så har jag ingen energi att bry mig, något jag är den första att erkänna.

Men, för i helvete. Jag är 22 år. 22 år. Inte ska väl hela livet gå förlorat till fördel för en påse chips? Eller en chokladkaka?

Det finns förmodligen så mycket mer där ute. Så mycket mer som jag inte kan se, för allt jag tänker på är hur mina feta lår kommer se ut i tjockis-jeansen. Eller hur mycket min mage kommer hänga över. Eller hur några tonåringar skriker "fetto" efter mig när jag går förbi. Eller hur obekväm jag kommer att känna mig.

Nej, det är tryggare att gömma sig hemma i soffan med den där chipspåsen. Den sviker aldrig. Är inte elak, fördomsfull eller ytlig. Den bara är.


Men en dag. Då jävlar.

Jag vill vara mig själv.
Jag vill vara nöjd med mig själv och mina prestationer.
Jag vill vara omtyckt.
Jag vill gilla mig själv.
Jag vill resa runt jorden utan hemlängtan.
Jag vill lämna allt och börja om på nytt.
Jag vill säga upp mig från vardagens rutiner och tända elden inombords.
Jag vill bli kär. Jag vill vara bra på något.
Jag vill nå ett av alla mål jag sätter upp.
Jag vill ta mig själv i kragen.
Jag vill dunka mig själv gul och blå.
Jag vill skrika i mitt eget öra att jag klarar det.
Jag vill krama dig.
Jag vill gråta i din famn.
Jag vill bära dina problem.
Jag vill byta ut mina ägodelar mot en smal kropp.
Jag vill vara duktig.
Jag vill kunna handla jeans på JC.
Jag vill slippa tänka.
Jag vill skrika.
Jag vill skriva en hel bok.
Jag vill vinna något.
Jag vill få beröm.
Jag vill vara ditt allt.
Jag vill klippa mitt hår.
Jag vill vara någons förebild.

Men mest av allt vill jag vara glad.

Det pågår ett krig i min hjärna just nu.

Jag måste gå och handla något att dricka ikväll (det är ju fredag, hallå). Givetvis kalorisnålt.

Goda och onda krafter i mitt huvud krigar om övriga inköp. Onda kraften vill ha chips. Goda kraften vill också ha chips men inser att det inte är så bra.

Vem vinner? Vem vet.

Var på gympapass idag. När jag låg där i mörkret på avslappningen tänkte jag på att det kanske vore ett bra komplement med ett gåband hemma. Men, sen Googlade jag ämnet, och folk var så negativa att jag blev rädd. "Du kommer tröttna efter en vecka", "Köp regnkläder och ett par bra skor istället", "Skogen är gratis", osv.

Vad tror ni? Är det en riktigt dum och onödig idé att köpa ett gåband?



http://www.attract.nu/webbshoppromenad.shtml?id=11703&grp=398253

Jag måste ta tag i mig själv. Satsa. Kämpa. Sätta upp mål. Slåss. Bråka med inre demoner. Jag måste, för mig själv. För min kropp. För mitt psyke. För mig. För min överlevnad.

Nä, hörrni. Nu kör gasar jag faktiskt upp till 200 km/h och kör i rätt riktning. Mot målet. För mig själv.

Idag bjöds det på tårta på jobbet. Två stora chokladtårtor stod uppdukade på bordet likt två massivt stora biskvier. Rummet fylldes på med folk som ville säga adjö, äta en bit tårta, byta några ord med slumpvis valda kollegor och sedan återgå till livet som om inget större hade hänt. Så även jag, så klart.

Så där satt vi. Trångt, tätt tillsammans i det vanligtvis kalla konferensrummet och väntade på att spektaklet skulle dra igång.

Rätt som det är så ser jag hur killen som sitter till vänster om mig räcker mig tårtspaden och skjuter demonstrativt fram tårtan mot mig med en menande blick.

Jag brukar vanligtvis inte äta tårta eller övriga bakverk på jobbet, för jag hatar att äta sådant inför andra. Det är jämställt med förnedrings-TV för mig. Jag inbillar mig hur alla andra tänker "Inte ska väl hon ... jo, tydligen", "Måste hon äta det där, hon är ju redan så tjock", "Om jag var så tjock så skulle jag aldrig äta tårta" och så vidare, in i evigheten.

För det handlar inte om att tårtan i sig såg äcklig ut. Eller att jag inte var sugen. Utan bara att jag inte vill visa för andra att jag äter sånt.

Jag kunde dock inte undvika det idag, när vi satt i en stor rund ring och alla såg vad alla åt. Jag tog en bit. Åt snabbt, och hoppades att bli färdig först så att de flesta åtminstone skulle tro att jag hade tagit en relativt liten bit.

---

Vad vill jag egentligen ha sagt? Att det var en paradoxal framgång. Att jag, som inte vill något mer än att bli smal, ser en uppäten tårtbit som en framgång. Men på något sätt är det det. Jag måste lära mig att äta tillsammans med andra. Inte ensam. Inte vräkandes. Inte gömt. Ute i det fria, tillsammans med andra.